tisdag 20 december 2016

Kan man göra vetenskaplig forskning på ”Healing”?

Professor Joyce Hawkes var chef på ett stort biokemi-laboratorium i Seattle, USA. En gång under städning i hemmet råkade hon få en tung tavla i huvudet. Hon vaknade i en stor blodpöl av levrat blod och måste enligt egen uppskattning varit medvetslös under en till två timmar. Under denna period upplevde hon något som brukar beskrivas som en ”Nära Döden Upplevelse”, med själslig förflyttning till en annan värld, en oändligt vacker och behaglig upplevelse, och en värld som hon inte ville lämna. Hon möttes där av och kommunicerade med sin sedan tidigare döda mor och mormor och en för henne okänd ”ljusgestalt”. Plötsligt var hon ändå tillbaka i sig själv igen. Upplevelsen gjorde ett mycket djupt intryck på henne, det var ingen dröm eller hallucination, utan upplevelsen var verklig. Livet på labbet och vetenskapen hade varit hela hennes liv och hon älskade det. Men denna upplevelse förändrade allt. 
Hon hade aldrig hört talas om ”Nära Döden Upplevelser” och skulle aldrig ha trott på dem även om hon hade. Att det skulle röra sig om ”syrgasbrist” i hjärnan, som är en väldigt vanlig bortförklaring hos medelmåttiga vetenskapsmän, som inte själva varit med om fenomenet, hade hon svårt att köpa. Till detta var upplevelserna alldeles för klara och tydliga. Hon började söka en mera övertygande förklaring, läste och läste och reste till många olika länder.
Ytterligare en omständighet var märklig. Hon kunde nu åstadkomma ”healing” av andra människors olika krämpor bara genom att vidröra dem. På en av sina resor till Bali råkade hon på en kvinnlig schaman, som under trans på ett helt oförklarligt sätt kunde beskriva fenomen i människokroppens olika celler som hon omöjligen kunde ha känt till. De kom att samarbeta under många år. Efter alla dessa nya impulser var Joyce nu inte längre nöjd med sitt vetenskapliga arbete på labbet, ville utvecklas i en annan riktning och lämnade 7 år senare detta lab.  
I hennes nya vetenskapliga laboratorium registrerar man hjärnvågornas förändring under healing processen med hjälp av 125 EEG-elektroder på huvudet. Med både den som får och den som ger healing uppkopplade till datorskärmar visas i realtid på skärmarna hur deras samtidiga hjärnvågor förändras av healing. Det spelar ingen roll för resultatet om givare och mottagare befinner sig i samma rum eller på olika sidor av jordklotet. 
Det finns 5 olika typer av hjärnvågor, gamma-, beta-, alfa- theta- och deltavågor (uppifrån och ner på skärmen). De intressanta vågorna i detta fall är de nedersta på skärmen, deltavågorna, som man återfinner vid djup sömn, hos avancerade meditatörer och då man ger healing. Ibland kan dessa vågor i samband med healing bli 10 gånger så stora som andra hjärnvågor. Dator-röntgenbilder tagna under ”healing” visar likaså enormt kraftiga aktivitetsökningar av vissa hjärnområden i motsats till då man bara ”tänker”. Så någonting exceptionellt händer verkligen.
När man ger ”distans-healing” (*) med mottagaren 150 mil bort (Seattle - Santa Cruz) eller 1200 mil bort (Seattle - Indien) får man hos mottagaren inte en aktivitetsökning av deltavågorna (som hos givaren) utan en 275% aktivitetsökning av alfa-vågorna. Alfavågor är ofta ett uttryck för lugn och välbefinnande. Mottagaren i Indien beskrev att hon under dessa 10 minuters distans-healing kände ett enormt välbefinnande vilket hon inte känt under hela sitt senaste mycket stressfyllda år.  

Mikroskopet och teleskopet har lärt oss mycket. Men vi behöver nu ta ett ytterligare steg och göra vetenskap även av det andliga. Hur påverkar vi andra människor med våra tankar, medkänsla och medlidande och övriga omsorger ? Detta går nu att mäta. 
Vad vi däremot inte vet är hur detta och till vilka detta förmedlas, till alla eller bara den man tänker på? Är det en elektromagnetisk vågrörelse eller en andlig energi som förmedlas? Blir effekten större om flera skickar samma tankar - som ett slags resonansfenomen? Hur förhåller sig detta fenomen till ”bön” för att någon skall tillfriskna. Ja, frågorna är många och spännande. 
Som slutord kan nämnas att professor Joyce Hawkes inte på något sätt är ensam om denna typ av forskning utan denna görs på många olika ställen. Hon nämner särskilt Richard Davidsons laboratorium i Wisconsin.  

[(*) ”Distanshealing”: Givaren sitter med händerna på knäna med handflatorna uppåt och föreställer sig i fantasin hur han/hon ger ”healing” med handpåläggning på mottagarens kropp på samma sätt som han/hon skulle gjort om mottagaren befunnit sig i rummet under hans/hennes händer]



måndag 26 september 2016

Blodets koagulation är icke-reducerbart komplex

Rube Goldberg-maskiner:

Tecknaren Rube Goldbergs namn förknippas ofta med s.k. Rube Goldberg-maskiner som är skämtteckningar där orsak-verkan förloppet sker i en mängd till synes onödiga mellansteg. Och det är detta som är hela skämtet - det tycks vara så onödigt med alla dessa mellansteg. Det är det naturligtvis inte. Alla steg behövs för att den slutliga händelsen skall inträffa. Och tar man bort ett mellanled så kommer inte den slutgiltiga händelsen att inträffa. På så sätt kan förloppet beskrivas som icke-reducerbar komplexitet. På skämtteckningen nedan beskrivs t. ex En Enkel Väckarklocka - som dock inte är så enkel, utan tvärtom ganska komplicerad.

Förklaring: Den morgonpigga fågeln (A) kommer på besök och plockar upp en mask (B) och råkar då dra i ett snöre (C), som masken är fästad vid. Detta får ett pistolskott att gå av (D). Kulan (E) spräcker ballongen (F), vilket gör att tegelstenen (G) faller på sprayflaskans (I) knopp (H) som gör att tvättsvampen (K) blir blöt av parfym (J) - Då tvättsvampen ökar i vikt kommer den att sjunka och då dra i ett snöre  (L), som lyfter ena ändan av en bräda (M) - en kanonkula (N) faller nu ner på näsan på den sovande gentlemannen och drar ut en kork (O) ur en vakuumflaska (P) som gör att iskallt vatten samtidigt hälls över honom och således hjälper till vid väckningen.
Man kan notera att det endast är det kalla vattnet och kanonkulan som väcker honom. Men för att komma dithän behövs alla mellan led - inget enda kan plockas bort. Systemet är således icke-reducerbart komplext.

Blodets koagulation är som en Rube Goldberg-maskin
Blodets koagulation företer liknande drag. När man slår upp ett sår börjar det blöda. Denna blödning slutar först när det bildats ett nät av fibrin som fångar upp blodkropparna. Men innan detta fibrin-nät bildats måste en hel del andra ämnen och förhållanden också vara verksamma, tillsammans 15 olika faktorer. Detta fibrinnät är därefter dock det enda som är kvar, alla andra faktorer behövdes bara för att den slutgiltiga produkten, fibrinnätet, skulle kunna bildas. Man kan kanske tycka att dessa olika faktorer därför inte alls skulle behövas. Men så är inte fallet. Dessa faktorer behövs varenda en. Och saknas en faktor så kommer inte blodet att kunna koagulera. Precis på samma sätt som Rube Goldberg-maskinen är blodets koagulation ett icke-reducerbart komplext system. Och de yrkesgrupper som i praktiken vet mest om detta är kirurger och narkosläkare, som nästintill på daglig basis handskas med stora blödningar i samband med trauman eller annan större kirurgi, t.ex. transplantationer och cancerkirurgi.

Fibrin-nätet den enda slutprodukten  
På bilden nedan ser vi människans koagulationssystem. Vi ser först två gula pilar, den överst till vänster som visar hur vi fått ett öppet sår - kanske genom att ha cyklat omkull och skrapat knäet - och den andra pilen längst ner till höger som visar hur det bildats ett fibrin-nät som fångar upp blodkropparna och förhindrar vidare blödning. Alla människor är förtrogna med detta förlopp, hur det blöder, hur det sedan stoppar efter att blodet levrat sig och hur det senare bildas en "skorpa" som faller av när såret är läkt. Mellan dessa två gula pilar ser vi en massa vita, gröna och röda pilar och romerska siffror som utgör den s. k. koagulations-kaskaden, ett snabbt förlopp där den ena faktorn aktiverar den andra som aktiverar den tredje osv. osv. Precis som vid Rube Goldbergs teckning är alla dessa faktorer till för att fibrin-nätet skall utlösas men behövs inte och återfinns inte i det slutgiltiga fibrin-nätet. Jag har avsiktligt tagit bort alla namn och presenterar bara koagulations-faktorerna med deras romerska sifferbeteckning samt om de är inaktiverade eller aktiverade, vilket betecknas med ett a, t. ex. IIa som betecknar aktiverat trombin. Sina olika nummer har de fått allteftersom de upptäckts. Fibrinogenets (Faktor I), protrombinets (Faktor II), vävnadstromboplastinets (Faktor III) och calciums (Faktor IV) roll upptäcktes först. Men nu har man upptäckt så många som 15 olika faktorer. Och om man följer de vita pilarna så ser man koagulationskaskaden börjar med aktivering av faktor XII av HMK (högmolekylärt kininogen) och aktiverad faktor XV. Vissa faktorer, t. ex faktor IX, X och II behöver flera aktiverade faktorer för att själva aktiveras. Vi ser t. ex. hur faktor II (protrombin) och egentligen alla de koagulationsfaktorer som bildas i levern, II, VII, IX och X behöver Vitamin K för att glutamate (glu) skall kunna förändras till gammacarboxyglutamate (gla) och fullborda syntesen av dessa koagulationsfaktorer i levern. Bara detta cellbundna modifierade protrombinkomplex (faktor II + gla) kan klyvas av faktorerna VI och faktor Xa för att ge trombin. Och här kommer råttgiftet Warfarin in. Warfarin liknar K-vitamin och i närvaro av Warfarin kan inte enzymet omvandla glu till gla och därför inte modifiera protrombin så att det blir trombin. Resultat: det bildas färre aktiva faktorer II, VII, IX och X från levern och blodet kan inte koagulera.

'Intern' och 'extern' väg
Systemet har också en 'intern väg' (som börjar med faktor XII) och en 'extern väg' (som börjar med faktor VII), och som ömsesidigt kan understödja varandra, men jag tänker inte närmare gå in på denna omständighet (för enkelhets skull).
Förutom komplexiteten ser vi ytterligare en omständighet - de gröna pilarna. Vi ser att trombin (faktor IIa) behövs för att faktorer, som ligger ett steg (faktor V), två steg (faktor VIII) och t.o.m. tre steg (faktor VII) högre upp i koagulations-kaskaden, skall kunna aktiveras. Det är ungefär som om dotter-dottern måste finnas i livet för att mormodern skall kunna födas. För förnuftiga människor är detta omöjligt. Men naturligtvis inte för evolutionsförespråkare. De stoppar bara huvudet i sanden och låter bli att ta upp problemet så är det löst.
Vi ser också de röda pilarna. De handlar inte om koagulationen utan om områden där det inte får ske någon koagulation, t. ex. i de områden som inte fått någon skada på blodkärlen. Det rör sig om Anti-trombin III (AT III), Heparin, Protein C och Trombomodulin. Vi ser hur dessa ämnen går in på specifika ställen i koagulations-kaskaden för att blockera koagulationen i dessa områden, men detta faller utanför syftet med denna artikel och kommer inte att beröras mera.

     
Stegvis utveckling ? 
Nå, hur skall man nu förklara att koagulations-systemet har kunnat utvecklas steg för steg såsom evolutionsteoretikerna påstår. Om vi börjar högst upp till vänster med endast den första faktor XII. Hur kunde djuret förhindra att det dog av en blödning innan det hade utvecklat alla de övriga 14 faktorerna (som skulle ta miljontals år), och framförallt fibrinogen som är den enda som behövs för fibrin nätet och som man kommer fram till först på slutet. Såsom jag ser det är detta omöjligt.

Alla enzym måste finnas i två former: aktiv och inaktiv form  Men om man börjar i andra ändan med fibrin då ? Även här blir det stora problem. För att inte djuret helt skall klotta igen i en enda stor heltäckande blodpropp behöver fibrinet också finnas i en inaktiv form, fibrinogen (faktor I), som behöver kunna aktiveras vid behov. Det behöver alltså finnas trombin (faktor IIa), som aktiverar fibrinogren till fibrin. Men om det bara finns trombin (faktor IIa) så kommer ju fibrinogenet (faktor I) att omedelbart aktiveras till fibrin (faktor Ia) och djuret på samma sätt drabbas av en stor heltäckande blodpropp. Även trombin (faktor IIa) måste alltså också finnas i inaktiv form, protrombin  (faktor II), som måste aktiveras av någon annan faktor som också måste finnas i två former, inaktiv och aktiv. Och så där håller det på. Om varje faktor bildas på grund av slumpvisa mutationer med några årmiljoner emellan som evolutionsteorin föreskriver, så förstår jag inte hur de får ihop det. För mig är detta omöjligt, vilket det borde vara för varje förnuftig människa. Men om man a priori utesluter en skapare och Gud i ekvationen, så är ju evolutionen den enda lösningen på problemet. *Det är så det måste gått till', menar evolutionsförespråkarna och börjar spekulera vilt. Nej, det måste inte ha gått till så.