söndag 29 december 2013

Fallet Anita Moorjani - Om trons betydelse för sjukdom och tillfrisknande

    Anita Moorjani växte upp i HongKong, med föräldrar av indisk härkomst och hinduistisk trosuppfattning. Hon talade hindu i hemmet. Men eftersom lekkamraterna var kineser och hon samtidigt gick i engelsk skola så talade hon också dessa båda språk och tog intryck av tre olika kulturer. Detta ledde till en hel del motsättningar i hemmet, främst med fadern. Hon hade t.ex. svårt att förlika sig med att bli bortgift men kunde hävda sitt oberoende och faktiskt genomdriva att själv få välja sin make och gifta sig av kärlek.
    Emellertid var hon till sin läggning mycket ängslig och alltid rädd för allting, rädd för att göra fel, rädd för att äta fel mat som kunde ge cancer, rädd för att inte vara alla till lags. Ja, hon beskriver faktiskt att hon gjorde allting - inte utifrån vad hon tyckte om att göra utan - utifrån vad hon var rädd för.
    Så drabbades hon av cancer i lymfkörtlarna och fick alla tänkbar konventionell cancerbehandling. Men cancern fortskred ändå och efter 4 år med denna sjukdom hade hon magrat till 38,5 kg i vikt och orkade inte längre vara uppegående på grund av muskelsvaghet utan var sängliggande. Cancern hade spridit sig i hela kroppen, hals, lunga och buk, med massor av spridda tumörer stora som citroner.
Hon gavs maximalt 6 månader att leva. Eftersom hon ogärna ville vara på sjukhus fick hon vara hemma med hjälp av en sjuksköterska som skötte om henne fulltid. Men efter 6 veckors vård i hemmet kunde man inte längre väcka henne på morgonen varför hon fördes till sjukhus. Detta var 2006. Läkarna var mycket pessimistiska och förklarade för de anhöriga att hon ej skulle kunna komma ur sitt koma utan troligtvis dö inom 36 timmar.
    Det blev nu inte alls så. Efter mycket märkliga upplevelser vaknade hon så plötsligt upp och tillfrisknade inom loppet av endast några dagar utan ytterligare medicinsk behandling och är nu hon helt frisk - till läkarnas stora förvåning.
    Anitas berättelse ger mycket hopp till dem som lider av svåra obotliga sjukdomar. Vi vet ju att psykisk stress kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar med hjärtinfarkt och hjärnblödning. Att det också skulle leda till cancer är inte lika väl undersökt och inget etablerat faktum. Men kanske har vi underskattat psykets betydelse för uppkomst och botande av cancer. Lyssna på Anita Moorjanis fascinerande historia i nedanstående You-Tube-clip. Klippet är taget från TED och är på sedvanliga 18 minuter. För dem av er, som vill ha lite mera detaljer, hänvisar jag till en intervju med Lilou på 47 minuter: http://www.youtube.com/watch?v=tjLouLHH-_I eller till ett fint föredrag från april 2013 i Sedona, som är på 70 minuter plus 25 minuters diskussion http://www.youtube.com/watch?v=vvmABrII35c :


fredag 27 december 2013

PM Nilsson har fel om Intelligent Design

    Historikern Per Mikael Nilsson har skrivit två svar gentemot idéhistorikern och den f.d. kristdemokratiske riksdagsledamoten Per Landgrens inlägg i Intelligent Design-debatten ("Intelligent Design är samma sak som kreationism" och "Intelligent Design är lika relevant som astrologi"). Det går inte att ta miste på den indignation som en upprörd Per Mikael Nilsson känner inför att någon vågar sig på att ifrågasätta det rådande paradigmet och som vanligt är i den här typen av diskussioner får man nästan intrycket av att rätt och fel i sakfrågan är en fråga om moral - med PM Nilsson på den rätta sidan, naturligtvis. Artiklarna ger nästan intryck av att vara skrivna i affekt vilket skulle kunna förklara den stora mängden värdeord och den lilla faktabaserade argumentationen.
    Jag vet inte vad Per Mikael Nilsson tycker idag om sin debatt-teknik i vetenskapliga frågor. Lite verkar han ändå ha skämts eftersom han i slutet av sin andra artikel urskuldar sina (och andra evolutionsförespråkares) 'sarkasmer' och 'irritation' med en 'trötthet' på att behöva bemöta 'detta nonsens gång på gång' (sic!). Jag skall bara påpeka att om jag hade försökt publicera mig på liknande sätt i någon vetenskaplig tidskrift så hade jag säkert omgående fått tillbaka debattinlägget med den korta uppmaningen: "Be more professional!". I den vetenskapliga professionalismen ingår nämligen att trots irritation och upprördhet ha tillräckligt mycket kyla och begåvning för kunna framföra sitt budskap på ett artigt, vänligt och sakligt sätt. Och - om man är vetenskapsman så bör man nog använda ett vetenskapligt sätt att argumentera i vetenskapliga frågor, även om detta råkar ske på en icke-vetenskaplig Internet-sajt som Newsmill. Men det är kanske argumenten som tryter, och då får man höja tonläget. 

Icke-reducerbar komplexitet

    Först PMN:s tillbakavisande av begreppet icke-reducerbar komplexitet. Han skriver: "Det finns ingen anledning att beskriva ID-förespråkarnas begrepp, ex. "'irreducible complexity', eftersom dessa redan bevisats ohållbara många gånger om." Jaså ? "Ingen anledning" (?). Det måste väl finnas all anledning i världen och borde vara ett minimikrav att PMN åtminstone kunde omnämna ett enda sådant motbevis. Ty, trots många års studier i denna fråga har jag ännu inte stött på ett enda trovärdigt motbevis, och vad skall då sägas om de läsare som inte studerat frågan.  I sin iver att bevisa att ID-rörelsen har fel hoppar alltså PMN över det som skulle bevisas.
     Begreppet 'irreducible complexity' myntades av professorn i biokemi Michael Behe i samband med beskrivningen av 3 olika system i människokroppen: blodets koagulationssystem, immunsystemet och cilier i boken "Darwin's black box". Dessa är områden som ligger väldigt långt från PMN:s yrkeskompetens men inom min. Jag tror faktiskt inte det finns några yrkesgrupper som kan sägas ha större praktisk erfarenhet av blodkoagulation, immunreaktioner och liknande än just kirurger och narkos- och intensivvårdsläkare, som dagligen handskas med multitrauman, ärftliga blödningsrubbningar, allergiska reaktioner, svårartade infektioner etc., etc. Och de narkos- och intensivvårdsläkare och kirurger som jag talat med som uttryckligen har läst Michael Behes "Darwin's black box" anser alla att dessa system är icke-reducerbart komplexa (och ingen däremot).  Dessa håller alltså med Michael Behe. Är det då inte märkligt att en historiker, som inte sysslar med dessa ting så självsäkert kan hävda en motsatt ståndpunkt? Har PMN överhuvudtaget läst "Darwin's black box", och har han i så fall förstått den? Eller har han istället läst filosofen och evolutionsförespråkaren Michael Ruses böcker i vilka denne med hjälp av en råttfälla (!!!???) påstår sig visa att Michael Behe har fel om kroppens koagulations- och immunsystem. PMN är välkommen att i detalj visa på vilket sätt Michael Behe har fel om koagulations- och immunsystemet. Men jag råder honom att undvika råttfällan i bevisföringen - det blir nämligen löjeväckande. 

Domare Jones dom - ett plagiat

    PM Nilsson påstår vidare att anledningen till att Per Landgren inte tar upp Kitzmiller v. Dover - domen mot ID-rörelsen i december 2005 skulle bero på att PL gör ett 'mörkläggningsförsök' - hur han nu kan veta det. Finns det verkligen inga andra skäl att utelämna detta? Dessutom, är ett domstolsutslag angående vetenskapliga kontroverser utslagsgivande och skall följas av alla för all framtid? Är det så vi i framtiden skall bedriva vetenskap? Galileo Galilei dömdes ju också för sina vetenskapliga åsikter i en domstol 1633. Men hade han fel? Dessutom verkar Per Mikael Nilsson inte känna till att den dom, som den federale domaren John E. Jones avkunnade mot ID, till 91 % (5.458 mot 6.004 ord) var en ordagrann avskrift av ett dokument som skrivits ihop av intresseorganisationen ACLU:s advokater (American Civil Liberties Union) och lämnats till domare Jones en månad innan rättegången. Domaren hade inte bara kopierat ACLU:s åsikter i frågan utan också tagit med de felaktiga delar i deras dokument som inte stämde med vad som senare framkom under vittnesförhören. Således innehöll domen också förfalskningar av vittnesmålen. Man frågar sig förstås hur det kunde bli så - var domaren inte vaken under vittnesförhören ? Han verkar i alla fall inte ha varit särskilt uppmärksam, att döma av vittnesförfalskningarna. Domen var ju redan färdigskriven och klar före rättegången, så varför behövde han vara uppmärksam?. Det är sådant man kallar för "skenrättegång" och som Josef Stalin ägnade sig åt. Utgången är redan given men man måste ge sken av att utgången beror på rättegången och teaterstycket måste därför spelas upp. För den som inte tror på detta ger jag referensen så kan ni själva jämföra vilka ord John E. Jones dom innehöll, vilka ord ACLU:s advokaters en månad gamla dokument innehöll och vad rättegångsprotokollen innehöll - ord för ord (http://www.discovery.org/scripts/viewDB/filesDB-download.php?command=download&id=1186). Det fanns alltså flera goda skäl för Per Landgren att inte beröra detta domslut överhuvudtaget, och PL hade kanske dessutom andra. Jag kan nämna att det inte längre åtnjuter något högre anseende hos jurister i USA efter att det blivit känt att det inte tillkommit utifrån domare Jones självständiga och omutliga avgörande som jurist utan istället utgör ett direkt plagiat. Den fråga man ställer sig är förstås hur och varför en domare kan nedlåta sig till att utnyttjas på detta sätt.

Peer-reviewing av ID-vetenskap

    PMN skriver vidare att "inga vetenskapliga data stöder ID" och att "detta bevisas även av att inga vetenskapliga artiklar som använder sig av ID publiceras." Här anspelar PMN på det ofta upprepade påståendet att inga ID-artiklar har publicerats i vetenskapliga tidskrifter med ett peer-review-system. Detta är förstås inte sant. Redan vid tiden för Dover-rättegången 2005 angav vittnet och forskaren Scott Minnich 7 sådana studier och idag är de 50 stycken, en 7-fördubbling på 6-7 år. Om detta går i samma takt kanske kan man förvänta sig ytterligare en 50-faldig ökning den närmaste 10-15 års perioden ? Isen är nämligen bruten.
    Vad som däremot är sant är att många vetenskapliga tidskrifter skapat en blockad mot ID vilket förklarar dess svårigheter. Så förklarade t.ex. The American Association for the Advancement of Science, AAAS (som ger ut Science) denna blockad med att 'ID-rörelsen har misslyckats med att erbjuda trovärdiga vetenskapliga bevis' (1). Vid en rundfrågning bland några av AAAS-redaktionens medlemmar så fann man dock att de röstat för att förklara "intelligent design som ovetenskaplig utan att faktiskt själva ha läst de akademiska böcker och artiklar av vetenskapsmän som förde fram teorin" (2). Inte särskilt trovärdigt, eller hur? Hur många ID-böcker har PMN läst - och i så fall vilka?

För- och nackdelar med peer-reviewing
  
    Peer-reviewing kan naturligtvis göra en stor nytta genom att hjälpa artikelförfattarna att få manuskripten så bra som möjligt och rensa ut sådant som är undermåligt för publikation. Men man måste också vara medveten om att peer-review-systemet har brister och har mött omfattande kritik under senare tid. Det går dessutom att göra god vetenskap också utan detta system. Kopernikus verk De Revolutionibus, Newton's Principia, Darwins On the Origin of Species och Einsteins originalartikel om relativitetsteorin t.ex. har inte genomgått peer-reviewing (3). Dessutom har mängder av excellenta arbeten refuserats av oförstående peer-reviewers, t.o.m. sådana som senare givit Nobelpris, samtidigt som systemet släpper igenom mängder av artiklar som baserats på vetenskapligt fusk.
    Juan Miguel Campanario berättade t.ex. i Science Communication (4) hur tidskriften Nature vid skilda tillfällen refuserat flera enormt viktiga arbeten. Så refuserades t.ex. ett senare flitigt citerat arbete om signalhormoner (citerat 1800 gånger) och flera arbeten som senare renderade författarna Nobelpris, t.ex. det om citronsyra-cykeln, som är det absolut mest centrala arbetet vi har om den levande organismens energiomsättning. På samma sätt refuserades Stephen Hawkings viktigaste artikel om svarta hål av Nature och ett annat lika viktigt av Physical Review. Geofysikern, Tuzo Wilson, som utarbetade teorin om de tektoniska plattornas förskjutningar och om hur Hawaii bildats refuserades likaså (5). Campanario listar faktiskt 36 tillfällen där vetenskapsmän mött starkt motstånd mot arbeten som de sedan fått Nobelpris för (6). Och jag minns själv ett TV-program, 'Snillen spekulerar', med Bengt Feldreich i vilket sju av åtta Nobelpristagare berättade att de hade fått sitt allra viktigaste arbete refuserat. Den åttonde, som undgick refusering, var själv redaktör för en tidskrift, i vilken hans fynd publicerades, vilket förklarar att han inte kände sig lika frustrerad. Inte undra på då att Nobelpristagaren i medicin Günter Blobel på en konferens efter prisutdelningen (enligt New York Times) möttes av stående ovationer från hundratals sympatiserande kollegor och yngre forskare i auditoriet då han berättade att det största problem man stöter på i forskningen är 'när ens forskningsanslag och artiklar refuseras på grund av någon idiotisk reviewer som håller fast vid gamla idéer' (3). Således: medelmåttiga kollegor försöker förstå vad de geniala tänkarna kommit på - och lyckas inte alltid. 
    Samtidigt har vi under de senaste åren haft en hel del rapporter om avancerat fusk som inte avslöjats av peer-review-systemet. För något år sedan rapporterades om professorn i något medicinskt ämne, som i efterhand inte kunde redovisa etiskt godkännande för 21 av sina 79 olika studier och således fejkat samtliga data i alla dessa artiklar. Hur många data som fejkats i hans övriga studier förtäljer inte historien. Likaså berättades i 'Vetenskapens värld' för några år sedan om det stora danska stjärnskottet i fysik professor Hendrik Schön, som blev påkommen med att ha fejkat praktiskt taget alla sina data i alla studier. Mycket välskrivna artiklar med mycket intressanta idéer. Det var bara det att han aldrig gjort några experiment. 
    Med detta som bakgrund frågar man sig om det inte istället är en merit att en gång ha blivit refuserad i de stora vetenskapliga tidskrifterna. Vem vet - kanske ett Nobelpris för ID-rörelsen ligger och lurar bakom hörnet om en si så där 15-20 år.
 
Intelligent Design används redan inom andra vetenskaper

    Sedan måste jag erkänna att jag är förvånad över att PMN som varande historiker inte verkar ha tänkt på att två viktiga sidovetenskaper till historievetenskapen, nämligen arkeologi och rättsmedicin, baseras på "Intelligent Design". Den viktigaste frågan att besvara inom arkeologi är nämligen om de fynd man hittar vid utgrävningar förklaras av mänskliga handlingar, mänsklig kultur etc., eller är ett resultat av naturliga processer, t.ex. geologi. Och hur gör man det? Genom att man känner igen uttrycken för mänsklig intelligens. Mosaikgolv med olika motiv, krukskärvor, mynt och smycken - allt detta tyder på mänsklig kultur. Och man kan t.o.m. bestämma vilken specifik kultur det rör sig om, romersk, minoisk, fenicisk etc. På samma sätt är den viktigaste frågan inom rättsmedicin att avgöra om den döda människan dog en 'naturlig' död eller föll offer för en mördare. Hur gör man det? Genom att man känner igen intelligens. Om en människa hittas på magen i en blodpöl med en kniv i ryggen så tyder det på en annan människas handling (mänsklig handling = intelligent design). Han kan naturligtvis ha dött innan han knivhöggs men hur skall man då förklara blodpölen, som tyder på bultande hjärta när kniven satt i ryggen. Dessa och liknande frågor avgörs av rättsmedicinare och rättspatologer. Tänk om dessa yrkeskategorier, arkeologer och rättsmedicinare, skulle resonera lika tokigt som vissa biologer och t.ex. hävda att arkeologi är "vetenskapen om det som ser ut att vara designat (av människor), men som inte är det" utan istället förklaras av helt naturliga processer. Eller att rättsmedicinen är "vetenskapen om sådant som ser ut att vara designat (av onda människor) men som inte är det" utan istället förklaras av helt naturliga processer. Då kanske vi inte hade haft någon historievetenskap överhuvudtaget.

av Sture Blomberg

Referenser:

1. AAAS Board Resolution on intelligent Design Theory (October 18, 2002).
2. John G. West, "Intelligent Design Could Offer Fresh Ideas on Evolution, " Seattle Post-Intelligencer (December 6, 2002).
3. Frank Tipler, Refereed Journals: Do They Insure Quality or Enforce Orthodoxy?," International Society for Complexity, Information, and Design Archives (June 30, 2003).
4. Juan Miguel Campanario, "On Influential Books and Journal Articles Initially Rejected Because of Negative Referees' Evaluations," Science Communication, Vol. 16(3): 304-325 (March, 1995).
5. Juan Miguel Campanario, "Not in our Nature, " Nature, Vol. 361:488 (February 11, 1993).
6. Juan Miguel Campanario, "Rejecting and resisting Nobel class discoveries: accounts by Nobel Laureates Scientometrics, 81,2, 549-565 (2009)."


[Denna artikel är svar på en polemik mellan Per Landgren och Per Michael Nilsson i Newsmill.se. Newsmill.se är nu nedlagd varför artikeln publiceras här på min hemsida.]

Darwin måste få ifrågasättas: Svar till Patrik Lindenfors

    Vår artikel "Darwin måste få ifrågasättas" har fått ett genmäle från Patrik Lindenfors ("Claphaminstitutets lögner om evolutionsteorin"). I artikeln recenserar vi Jonathan Wells "Icons of Evolution" och analyserar tre av dessa Darwinismens ikoner.
    Man får genom Jonathan Wells ta del av en flera decennier lång expertdebatt i de stora vetenskapliga tidskrifterna Science, Nature m.m. angående tio olika 'ikoner' för evolution bl.a. Darwins finkar, Haeckels fosterteckningar och den fyrvingade bananflugan. Varje isolerad debatt tycks inte få några stora negativa konsekvenser för evolutionsteorins ställning som förklaringsmodell. Men Jonathan Wells sammanställning av samtliga expertdebatter är enligt vår mening förödande för evolutionsteorin. Hans välskrivna debatt-presentationer har därför lett till en hätsk personlig smutskastnings-kampanj gentemot honom själv. Vad annat vore att förvänta? Att argumentera med hjälp av hån, förödmjukelser och förföljelse av dissidenter har nämligen en lång tradition inom darwinismen och beror på att evolutionsteorin inte är en vetenskaplig utan ateistiskt filosofisk teori, som försvaras med en i det närmaste religiös glöd. Man behöver bara påminna om utfrysningen och förlöjligandet av lamarckisten Paul Kammerer, som tyvärr också ledde fram till dennes tragiska självmord 1926. Detta sätt att argumentera har varit så utbrett (och är det än i dag) att en framstående entomolog såg sig manad att till och med i förordet till Everyman Library's hundraårsutgåva (1959) av Darwins The Origin of Species fästa uppmärksamheten på detta problem. Han skrev: "Förhållandet att vetenskapsmän skyndar till försvar för en lära som de inte kan definiera vetenskapligt och ännu mindre bevisa med vetenskaplig stränghet och att de istället försöker bevara dess anseende hos allmänheten genom att undertrycka kritik och avlägsna svårigheter, är onormalt och icke önskvärt inom vetenskapen."(1)
    Tyvärr inordnar sig Patrik Lindenfors i sin svarsartikel i denna tradition och, istället för att diskutera själva sakfrågan, koncentrerar sig på att till de svenska läsarna förmedla denna typ av svårkontrollerbar och illasinnad smutskastning av Jonathan Wells. Personangrepp är för övrigt regelbundet förekommande i all nydarwinistisk argumentation gentemot alla dissidenter. Beror detta på att sakargumenten är vetenskapligt svaga och därför alltid måste kompletteras med diverse utfall, som tar sikte på vem som påstår något snarare än vad som uttrycks ? Varför, annars, behövs dessa personangrepp ? Vad fyller de för funktion i en vetenskaplig debatt? 

     Nu till sakfrågorna: 

Darwins finkar

    Makarna Peter och Rosemary Grant reste 1973 till Galapagosöarna för att studera de berömda finkarna. 1975 fotograferade de samtliga individer av en finkart på en av öarna och mätte dessas näbbar, samt dokumenterade regnmängd, föda, säd etc., etc. 1977 inföll en svår torrperiod med endast 20 % av den normala årliga regnmängden. Antalet små sädeskorn reducerades kraftigt under missväxten, varvid 85 % av fink-populationen dog. Man noterade hos överlevarna en något större kropp och 5 % större (=0,5 mm) näbbdjup, sannolikt beroende på att dessa kunde knäcka och tillgodogöra sig också större sädeskorn. Peter Grant drog slutsatsen att torkan utgjorde en 'selection event' (Scientific American). Emellertid drabbades öarna 1982-83 av det periodvis återkommande och långvariga ovädret El Niño, vilket innebar tio gånger normal regnmängd och gott om föda. Andelen finkar med mindre mot större näbbar återställdes då till förhållandena före torrperioden. På detta sätt verkade den genomsnittliga näbbstorleken oscillera fram och tillbaka mellan torr- respektive regnperioder. Det omskrutna 'beviset på evolution', Darwins berömda finkar, hade därmed fått sin vetenskapliga förklaring.    
    Konfronterad med detta futtiga resultat är Patrik Lindenfors inte benägen att diskutera finkarnas näbbar, utan nöjer sig med att konstatera att vi 'mycket riktigt' påpekat att förändringen i näbbstorlek ..."inte var en enkelriktad förändring". Men -  detta är ju bara ett halvt erkännande. Det fanns ingenting som tydde på att näbbarnas storlek förändrades alls på lång sikt (!!!) och därför är dessa inget bevis på någon evolution. Detta bör öppet erkännas. Men Patrik Lindenfors har tydligen inte givit upp Darwins finkar som ett exempel på evolution och vill istället diskutera hur "anpassningen till förändrade livsbetingelser fortsatte även efter denna rapport".
    Han nämner att paret Grant "har publicerat mängder med artiklar ... samt sex böcker - om sin forskning" och ger sken av att vi medvetet och bedrägligt skulle utelämnat viktig information: "Som evolutionsbiolog väntar man förgäves på att de skall berätta fortsättningen", skriver han. Om vad? Om anpassning ?
     Patrik Lindenfors må ursäkta oss. Vi trodde att begreppet 'anpassning' för länge sedan var utmönstrat som en mekanism för evolution, eftersom det bygger på ett cirkelbevis. Detta framgår av följande: Fråga 1: Vilka arter överlever ? - Svar: De bäst anpassade. Fråga 2: Vilka är bäst anpassade ? - Svar: De som överlever. Förklaringsvärdet av begreppet anpassning är alltså lika med noll. Problemet har fångats på ett träffande sätt av biologen L. von Bertalanffy: "...Enligt min uppfattning finns det inte en tillstymmelse till vetenskapligt bevis för att evolution i betydelsen fortgång från mindre till mera komplicerade organismer har någonting med bättre anpassning att göra . . . Anpassning är möjlig på varje nivå . . . En amöba, en mask, en insekt eller ett däggdjur utan moderkaka är lika väl anpassade som äkta däggdjur; om de inte vore det skulle de ha dött ut för länge sedan"(2).

Haeckels embryon
 

    Angående Haeckels embryon så bagatelliserar Patrik Lindenfors evolutionisternas roll i detta bedrägeri. Ernst Haeckel hade inte 'helt enkelt fel' såsom Patrik Lindenfors väljer att uttrycka det. Istället rör det sig om en klassisk form av vetenskapligt fusk. Fuskaren utgår då från en känd teori och hittar på resultat som är rimliga och passar teorin. Haeckel, som var en hängiven darwinist, gjorde just så. I analogi med Darwins teori om att arterna utvecklats ur varandra hävdade nämligen Haeckel att foster från olika klasser av djur, t.ex. fiskar, amfibier (groddjur), kräldjur och däggdjur under utvecklingen passerar genom samma stadier och att t.ex. människan under sin fosterutveckling passerar ett fisk-, amfibie- och kräldjursstadium ("fylogenin rekapitulerar ontogenin" ≈ "individens utveckling upprepar släktets utveckling"). Detta har kallats Haeckels biogenetiska lag. Men ingen enda patolog, läkare eller forskare har någonsin rapporterat eller iakttagit miniatyrer av vuxna fisk-, amfibie- eller kräldjur i den fostervävnad som är resultatet av miljontals kvinnors frivilliga eller ofrivilliga avbrytande av sina graviditeter. Haeckels biogenetiska lag är alltså inte grundad på observation utan på ideologi och är en härledning från evolutionsteorin - inte ett vetenskapligt fynd. Trots detta så undervisades om denna i mer än etthundra år och den lärdes ut på de medicinska högskolorna när vi läste medicin för några decennier sedan. Haeckel måste ju naturligtvis ha varit medveten om att det saknades objektiva fynd till stöd för sin s.k. biogenetiska lag, varför medvetet bedrägeri är den oundvikliga slutsatsen. Liknande förhåller det sig med hans fosterteckningar. Återigen i analogi med Darwins teser vidhöll han det omöjliga i att under tidigt fosterstadium differentiera mellan olika klassers foster och avbildade därför dessa som näst intill identiska, vilket de inte alls är i verkligheten. Dessa teckningar hade en enorm betydelse för evolutionsteorins acceptans, och var teorins första verkliga 'hard evidence'. Douglas Dewar har i sin bok 'The Transformist Illusion' från 1947 berättat hur oerhört gripen han blivit då han som ung student för första gången fick föreläst för sig om Haeckels 'biogenetiska lag'.  
    Några vetenskapsmän var emellertid tidigt medvetna om förfalskningarna, t.ex. Adam Sedgwick som 1894 skrev att...“Det finns inget utvecklingsstadium där man med blotta ögat inte med lätthet kan skilja mellan dem” och ...”jag kan skilja ett räv- och ett ank-embryo på andra dagen.” (3), eller Frank Lillie som 1919 påstod att ... “det aldrig händer att ett embryo från en specifik art helt liknar det vuxna stadiet av en lägre art, inte ens ett embryo av en lägre art; dess organisation är specifik i alla stadier från ägget och framåt, så att det utan några svårigheter går att känna igen den djurordning som ett visst embryo tillhör”(4). Sådana beskyllningar förföljde Haeckel under hela hans liv. Så här i efterhand frågar man sig förstås hur det var möjligt att under mer än hundra år föra hela världens vetenskapsmän bakom ljuset. Så länge dröjde det nämligen innan bedrägeriet slutgiltigt uppdagades av Michael Richardson (en kreationist !!!), som 1995 fotograferade och jämförde foster från de aktuella klasserna med Haeckels teckningar. Två år senare verifierade en oberoende expertgrupp dessa fynd, vilket publicerades i Science.
    Hur skall man egentligen förhålla sig till vetenskapligt fusk ? För något år sedan visades i ett TV-program (Vetenskapens Värld) hur den världsberömde danske fysikern Hendrik Schön ljugit ihop sina forskningsresultat. Skall man låta dessa resultat vara kvar i läroböckerna eftersom siffrorna ändå är ganska fina ? Nej, vi tycker inte det. Patrik Lindenfors kanske är av en annan mening. En som definitivt är av en annan mening är darwinisten Eugenie C. Scott, ordförande i det amerikanska National Center of Science Education, som efter medgivandet att teckningarna var "felaktiga" ändå ville ha dem kvar läroböckerna, enär de gav en så 'fin illustration till evolutionen'. Det måste ha varit så Ernst Haeckel tänkte. Eftersom evolutionen ändå är sann så kan det ju inte skada om man falskeligen producerar de bevis som inte finns. Ett snarlikt förhållningssätt tycks ha funnits hos den världsberömde evolutionisten Stephen Jay Gould, som trots kännedom om bedrägeriet sedan 1975 ändå inte gav detta offentlighet.


Genetiska studier av bananflugor

    Bland biologer har det har sedan 1950-talet varit känt att den fyrvingade bananflugan varken kan flyga eller föröka sig. Och en av evolutionsteorins främsta förespråkare, Ernst Mayr, kallade den mycket tidigt (1963) för ett 'hopplöst monster'. Vi har varit väl införstådda med detta faktum. Poängen med vad vi skrev, vilket Patrik Lindenfors tydligen missat, är att den fyrvingade bananflugan sedan ett antal år tillbaka åtnjutit en viss popularitet hos läroboks författare och faktiskt fortfarande förevisas i biologiböckers avsnitt om evolutionen (femtio år senare) utan att man nämner att den är ett 'hopplöst monster'. Det är svårt att förklara denna förtjusning, eftersom det endast rör sig om en bananfluga med dödliga mutationer. Såvida det inte finns en baktanke. Alldeles klart är att om man istället valt att förevisa andra typer av dödliga mutationer, t.ex. grava hjärtmissbildningar, lung-hypoplasier eller ryggmärgsbråck i avsnitt om evolutionen så skulle det bli väldigt tydligt vad 'survival of the fittest' endast kan handla om, nämligen 'selektiv eliminering'; De icke livskraftiga dör. Men med exponeringen av den fyrvingade bananflugans extra vingpar (utan att nämna att den är ett 'missfoster') kan man låta påskina att mutationer kan skapa stora morfologiska förändringar och leda framåt i utvecklingen. Men kan 'gynnsamma' mutationer skapa en evolution ? Finns de överhuvudtaget ? Frågan är om Lindenfors överhuvudtaget kan ge exempel på mutationer som ger så stora morfologiska förändringar att de kan ha evolutionär betydelse?
    Sedan skriver Lindenfors: "Dessutom hade bananflugornas förfäder fyra vingar - anpassningen hos bananflugor är förlusten av ett vingpar." Vilken fyrvingad bananfluga kan det ha rört sig om? Det kan uppenbarligen inte röra sig om den fyrvingade bananflugan som vi nyss diskuterat, ty den kan varken flyga eller föröka sig och kan således inte ha existerat utanför laboratoriet. Är det inte istället så att den fyrvingade bananflugan som föregångare till den tvåvingade utgör en ren spekulation bland biologer, dvs. något som man tror måste ha skett. Återigen: Det handlar inte om observation utan om ideologi ? Man utgår ifrån att evolutionsteorin är sann (precis som Haeckel) och här står man nu med en tvåvingad bananfluga, som enligt teorin måste ha utvecklats från någonting. Den fyrvingade är klart sämre än den tvåvingade. Således måste måste utvecklingen ha gått från den fyrvingade till den tvåvingade. Är detta rätt uppfattat eller har vi missat någonting ?
    Som summering kan vi slå fast att Darwins finkars näbbstorlek, Ernst Haeckels fosterteckningar och den fyrvingade bananflugan inte ger något stöd för en evolution. Tyvärr står det lika illa till med övriga sju evolutions-ikoner, varför alla dessa bör avlägsnas ur läroböckernas avsnitt om evolutionen. (För fler exempel se http://stureblomberg.blogspot.com/)

Sture Blomberg
Göran Kurlberg
Jan-Henrik Stjerndal

Referenser:
1. Citerat ur Arthur Koestlers Janus, sid. 196.
2. L. von Bertalanffy i Beyond Reductionism, se Koestler och Smithes, red. (1969), sid. 67.
3. Adam Sedgwick, "On the Law of Development commonly known as von Baer's Law; and on the Significance of Ancestral Rudiments in Embryonic Development" Quarterly Journal of Microscopical Science 36 (1894), sid. 35-52. citerat ur Jonathan Wells Icons of Evolution.
4. Frank R. Lillie, The Development of the Chick, (New York: Henry Holt, 1919), citerat ur Jonathan Wells Icons of Evolution.

[Denna artikel är en uppföljning av en debatt publicerad i Newsmill.se. Eftersom Newsmill.se nu är nedsläckt och artikeln försvunnen från nätet publicerar jag den åter på min hemsida.]