lördag 4 augusti 2012

Har människan en själ?

Pamela Reynolds var en känd country-and-western sångerska i USA då hon plötsligt drabbades av svår trötthet och huvudvärk, som visade sig bero på ett jättestort "aneurysm" (stor bubbla på blodkärl) i hjärnan. Faran med detta är att de när som helst kan brista och orsaka patientens död och därför måste opereras omedelbart. Detta låg dock så illa till (längst ner under hjärnan) att man endast vågade operera om patienten kyldes ner till "klinisk hjärndöd" (=14-16 °C), varvid all ämnesomsättning upphör. Detta gjordes genom yttre kylning (isvatten). När all elektrisk hjärnaktivitet upphört (EEG), och hjärtat slutat slå, tömmer man via ljumsken ut blod från hjärnan. Pamela är kliniskt hjärndöd och utan blodtillförsel till hjärnan under 10 timmars operation, men kan ändå berätta hur hon upplevt allting som pågått i operationssalen under sin kliniska hjärndöd (=är det själen som ser ?), vilket förvånade hennes hjärnkirurg, dr. Spetzler. Hon berättar också hur hon far genom "tunneln" och träffar och samtalar med tidigare döda släktingar på "den andra sidan".
[Vid tidpunkten 8:32 uppträder en psykolog, som "visst tror" att patienten "upplevt" allt detta men att upplevelsen kan ha inträffat innan eller efter patienten varit hjärndöd, dvs. i samband med nedsövningen eller uppvaknandet, då det fanns syrgastillförsel till hjärnan. Problemet med denna förklaring är att psykologen aldrig var med på operationen (och antagligen aldrig satt sin fot på en operationsavdelning). Neurokirurgen säger uttryckligen att nedkylningen var "external", dvs. efter sövningen och tillkopplingen av luftrörsslangen till en respirator lades patienten i en plastpåse och nedsänktes i en isvattenbassäng tills temperaturen var 14-16 °C. Därefter kontrollerades den "kliniska hjärndöden" på 3 olika sätt, bl. a. med EEG, innan man fortsatte med uppläggning på operationsbordet, steriltvättning av operationsområdena, sterila dukar och slutligen själva ingreppen (ljumsken, skallen etc.). Precis så här tillgick det när vi opererade barn med vissa typer av hjärtfel i början av 1980-talet utan att använda hjärt-lungmaskin, vilket var det gängse sättet vid denna tid. Pamela Reynolds operation inträffade 1982. Patienten var alltså kliniskt hjärndöd när hon "såg" och "upplevde" allting och dessa upplevelser skedde inte i samband med nedsövning eller uppvaknande.]   

Märkliga händelser


Dr Rudy är en av hjärtkirurgins pionjärer i USA. I detta You-Tube-clip berättar han för en annan läkare om två mycket märkliga operationsfall som han upplevt. Videon, som inte har någon svensk översättning, talar för sig själv. Men för dem som inte känner sig så duktiga på vissa amerikanska dialekter, kan jag sammanfatta. Det första fallet rör en patient som efter en infektion i munnen fått spridning av denna infektion till hjärtklaffarna och måste opereras omedelbart. Operationen gick bra, men när man skulle sätta igång hjärtat igen och koppla bort hjärt-lungmaskinen, så lyckades man inte få någon kraft i hjärtat. Efter många timmars försök gav man upp och förklarade patienten död. Hjärt-lungmaskin och respirator stängdes av, men den uthungrade narkosläkaren glömde att stänga av alla övriga apparater i sin iver att få något i magen ("a sandwich in the launch") och Ekg, ultraljud, blodtryck etc. fortsatte att registrera. Efter c:a 20-25 minuter utan hjärtslag (och syrgas till hjärnan) kommer så hjärtat igång av sig självt igen. Patienten överlever, visar sig inte ha några hjärnskador (???!!!), och berättar dessutom att han upplevt allt uppifrån taket (=själen?) och beskriver detaljer som han omöjligen kunde känt till.
Det andra fallet rör en operation där man inte kan få stopp på blödningen och trots att man försöker på alla sätt ("pull out every gun in the armery") så lyckas man inte och ger upp. Då upplever alla en "närvaro" i rummet. Blödningen stannar omedelbart och patienten överlever.  
Dr. Rudy gör sedan en föredragning av dessa fall på en liten konferens med 13 andra hjärtkirurger. Alla hade upplevt liknande oförklarliga episoder.