fredag 21 december 2012

Jesus Kristus talar till en muslimsk kvinna


Nadia Khalil Bradley är en kvinna som är född muslim i USA av palestinska föräldrar. Hon blev bortgift i ett typiskt arrangerat äktenskap enligt föräldrarnas vilja och födde i detta äktenskap två barn. Äktenskapet var inte alls lyckligt och hon fick ständigt ta emot väldigt mycket ilska och ovett från sin man, som alltid tycktes vara arg på henne. Hon blev mycket deprimerad och sjönk in i sig själv, slutade äta och dricka, magrade oroväckande och bara sov. "I was dying", skriver hon om sig själv i sin bok "Origins of Truth". Hon hade dock under lång tid fört dagbok i vilken hon ställde frågor om sin äktenskapliga situation till 'Allah' - utan att få svar, vilken dagbok hon gömde omsorgsfullt. Det visade sig att maken ändå hittat och läst den, vilket fick till följd att han lämnade henne och barnen för alltid. Hon ägde endast 5 dollar. Ändå skulle det komma att lösa sig för henne. 
När vi nu möter henne i detta video-clip har hon skaffat en egen försötjning för sig och barnen. Och nu händer det som hon haft på känn hela sitt liv: På något sätt har hon 'vetat' att något mycket märkligt skall hända henne när hon blir 40 år. Och hon har väntat och väntat men inte vetat på vad. Och nu händer verkligen något mycket märkligt. Lyssna ! 



torsdag 6 december 2012

Tron på en ideologi



Många intelligenta, begåvade och godhjärtade människor har, speciellt under sin ungdom, tjusats av socialismens idéer om ett perfekt samhälle fritt från människans förtryck och utsugning av sin medmänniska. När de blivit lite äldre och tagit till sig lite fler personliga och historiska erfarenheter inser de att det finns många saker som de inte tidigare kände till och börjar nyansera sin bild av socialismen. Det är nämligen inte så enkelt att skapa det perfekta samhället - vilket erfarenheterna från alla världens kommunistländer visat. 
Rudolph Joseph Rummel, som är professor i statsvetenskap vid Hawaiis Universitet, var i sin ungdom socialist. Någon gång på 1950-60-talet blev han så yrvaket och hårdhänt varse att det sovjetiska samhällsmaskineriet med Stalin i spetsen förtryckt och faktiskt också mördat en mycket stor del av det egna folket. Han blev så besviken att han gjorde det till sin livsuppgift att dokumentera, sammanställa och sammanväga historikers alla uppskattningar av olika regeringars brott mot sina egna befolkningar. Materialet är mycket omfattande och kan hittas på hans blogg: http://www.hawaii.edu/powerkills/
Nedan följer ett utdrag ur en översättning till svenska från engelska, som jag gjort angående de omfattande brotten utförda av den kommunistiska regeringen i Sovjetunionen mot den egna befolkningen - naturligtvis 'i bästa välmening'. Det är nämligen så tron på en ideologi fungerar.

Här följer Rummels berättelse:

"Troligtvis har 61,911,000 människor (54,769,000 av dem medborgare och 7,142.000 utlänningar) blivit mördade av kommunist partiet--regeringen—i Sovjet-Unionen.
Gamla och unga, friska och sjuka, män och kvinnor och till och med barn och ålderdomssvaga blev kallblodigt mördade. De var inte soldater inblandade i ett inbördeskrig eller upprorsmakare, och de var inte kriminella. Faktum är att nästan alla var skyldiga till ... ingenting.    
Somliga kom från fel klass – borgerlighet, jordägare, aristokrater, storbönder. Somliga tillhörde fel nation eller ras – ukrainare, svartahavs-greker, kalmyker, Volga-tyskar. Somliga var medlemmar av fel politisk fraktion – trotskister, mensjeviker, socialistrevolutionärer. Eller somliga var bara dessas söner och döttrar, hustrur eller makar, eller mödrar och fäder. Och somliga var sådana som ockuperats av Röda Armén -  balter, tyskar, polacker, ungrare, rumäner. Dessutom stod somliga helt enkelt i vägen för 'sociala framsteg', som den stora bondemassan eller religiösa trosanhängare. Eller somliga eliminerades på grund av sitt potentiella motstånd, som författare, lärare, kyrkans män; eller den högsta militära ledningen; eller till och med själva kommunistpartiets medlemmar, höga som låga.   
Vad vi faktiskt har bevittnat i Sovjetunionen är en sant samhälleligt jämlik utrensning och utjämning: ingen grupp eller klass undkom ty var och en och vem som helst kunde ha haft kontrarevolutionära förfäder, klasshärkomster, kontrarevolutionära idéer eller tankar eller vara mottagliga för sådana. Och sålunda blev nästan vem som helst arresterad, förhörd, torterad och efter en framtvingad bekännelse om en komplott att spränga Kreml, eller några sådana, skjutna eller dömda till den torra giljotinen – långsam död genom köld och utmattning, undernäring och överansträngning i ett tvångsarbetsläger.  
En del av detta massmord var folkmord, som det storskaliga massmordet på hundratusentals Don-kosacker 1919, den avsiktligt skapade svältkatastrofen som dödade omkring 5 miljoner ukrainska bönder 1932-33, eller deportationen till massdöd av 50 - 60.000 estländare 1949. En del var massmord, som den storskaliga utrotningen av omkring 6,5 miljoner "kulaker" (det gällde bättre ställda bönder och sådana som motsatte sig kollektiviseringen) från 1930 till 1937, avrättningen av kanske en miljon partimedlemmar under den Stora Terrorn 1937-38, och massakrer av alla trotskister i tvångsarbetsläger. 
Och delar av mördandet var så slumpmässiga och besynnerliga att journalister och samhällsforskare inte kan föreställa sig det. Som att hundratusentals människor blev avrättade i enlighet med på förhand bestämda regeringskvoter. Så här säger Vladimir Petrov (som 1954 hoppade av när han var spionchef i Australien och vars trovärdighet och efterföljande avslöjanden verifierades av en Kunglig australisk spion kommission) om sitt arbete under åren 1936-1938: 
"Jag handlade hundratals besked som gavs till alla delar av Sovjetunionen och vilka var avfattade i följande form: 'Till N.K.V.D. (säkerhetstjänsten, min anm.), Frunze. Du har fått i uppgift att avrätta 10.000 folkfiender. Rapportera när detta är gjort. --Yezhov.' Och i sinom tid skulle svaret komma tillbaka: "Som svar på din förfrågan av det och det datumet, så har följande fiender till det Sovjetiska folket skjutits." 
Då och då, under en eller annan period stipulerades det också kvoter för hur många som skulle arresteras över hela det långa och breda sovjetiska territoriet. Till exempel anser Solsjenitzyn att dessa är grundläggande för Den Stora Terrorn under 1936-38: 
"Den verkliga lag som låg till grund för arresteringarna under dessa år var kvot-anvisningarna, de satta normerna, de planerade tilldelningarna Varje stad, varje distrikt, varje militärenhet tilldelades en speciell kvot arresteringar som skulle utföras under en stipulerad tid. Från och med det berodde allt på Säkerhetsverksamhetens befattningshavares påhittighet." 
Men mord och arresterings-kvoter fungerade inte bra. Hur man skulle hitta 'folkfiender', som man kunde skjuta var ett särskilt akut problem för dessa lokala NKVD (sovjetiska hemliga polisen) som hade varit flitiga att avslöja 'komplotter'. Deras enda utväg var att skjuta dem som de arresterat för de mest obetydliga civila brott, sådana som tidigare arresterats och frisläppts och till och med mödrar och hustrur som infann sig vid säkerhetstjänstens högkvarter för få information om sina arresterade nära och kära. Vi saknar begrepp för mord efter kvotering eftersom vi aldrig tidigare, varken journalisten, historikern eller statsvetaren, har stött på  fenomenet att en regering kan och har gjort något liknande. Av samma skäl har vi inte heller något begrepp för avrättningen av svältande bönder som fiskade i ett vattendrag utan Partiets tillåtelse (försöka stjäla statens egendom), inte heller utfärdandet av en tio-årig straffdom till den förste som slutade applådera efter att Stalins namn nämnts vid ett offentligt möte. Inte heller för att avrätta en fjorton-åring därför att hans fader utrensades; inte heller för att Röda Armén inte bara tillät utan uppmuntrade massvåldtäkter och massmord av civila i praktiskt taget varje nyligen ockuperat land under Andra Världskriget.  Jag kallar detta slags dödande, vare sig folkmord eller massmord, för democide. I hela denna bok kommer democide att betyda en regerings koncentrerade, systematiska och seriemässiga mord av en stor del av sin befolkning.
  
[Rummel diskuterar sedan alla olika siffror. I dokumentationen återfinns både troligtvis orimligt höga (126,891.000) och orimligt låga (28,326.000) angivelser. Det angivna medeltalet 61 miljoner innebär dock att ungefär var 4:e medborgare blev mördad av sin egen regering under åren 1918-88, huvudsakligen dock under Lenin-Stalin-perioden, min anm. Den intresserade får gå till dessa tabeller på sidan: http://www.hawaii.edu/powerkills/USSR.CHAP.1.HTM
Rummel forsätter sedan på följande sätt]:

"Vare sig det aktuella folkmordet är så här lågt eller högre så är det ett faktum att de flesta av dessa människor mördades med avsikt och medvetet över hela kontinenten. Detta svarar förstås inte uttömmande på frågorna. Vad hände egentligen ? När ? Hur ? Hur skall vi förstå detta folkmord ? Jag skall försöka att särskilt besvara dessa frågor i de följande kapitlen. Men nyckeln till allt detta kan avslöjas här: Marxism.   
I november 1917 ledde Lenin sitt lilla bolsjevikparti i en väldigt riskfylld men slutligen lyckosam kupp mot Alexander Kerenskis provisoriska, demokratiska socialistregering. Detta var inte bara ett gripande av makten och förändring av ledarskapet utan en revolutionär förvandling av regerandets själva natur och syn på världen. Det innebar bildandet av enastående rättigheter för staten; och inrättandet av en ytterligt kallblodig, samhälleligt ingenjörs-vetenskaplig syn på statens makt över folket. Denna makalösa, splitter nya bolsjevikregering förenade en i sig helt komplett sekulär filosofi om naturen och det goda, med en i början skakig, men till slut enväldig politisk kraft utan tidigare historisk förankring - en sammansmältning av en idé med makten. Det blev då och har sedan dess förblivit idealstaten där allting var möjligt att genomföra. 
Filosofin har ett universellt perspektiv, på samma gång en teori om verkligheten (dialektisk materialism), om människan i samhället (historisk materialism), om den bästa samhällsformen (kommunismen), om en statlig metod för att genomföra denna (proletariatets socialistiska diktatur), och om politisk taktik (revolution, förtrupp, parti etc.). Praktiskt syftar den till att spänna över livets alla områden, ha enväldig makt och vara tekniskt fulländad. För att citera Lenin: "Diktaturens vetenskapliga begrepp innebär ingenting annat än detta: gränslös makt som direkt stöder sig på våld och som inte begränsas av några lagar och är absolut obegränsad av regler."
För att summera: Med dess teori, som innehåller en "verklig" förklaring på mänsklighetens tidigare och nuvarande situation och drömmen om ett bättre samhälle, så ger denna ideologi svar både till det politiska och ekonomiska livets vadan och varthän och än viktigare, den förser en med lösningar; för den trosvisse anger den en väg till fred och lycka, till jämlikhet och välfärd, och till frihet från hunger, fattigdom och utnyttjande. 
Den teoretiska delen av denna kommunistiska ideologi utvecklades först av 1800-talsfilosofen och den politiska ekonomen Karl Marx och hans anhängare. Lenin, som var både filosof och politisk revolutionär lade till ett politiskt program och taktik. Lenins säregna slag av kommunism har före och i decennier efter att han lyckats gripa makten i Ryssland blivit känd som bolsjevism; under vår tid kallas ideologin marxism eller mera specifikt, marxism-leninism för att ange de ändringar som infördes av Lenin. Hädanefter kommer jag helt enkelt att hänvisa till det som marxism. 
Marxismen är i grunden kompromisslös. Den känner till sanningen i absolut mening; den känner i absolut mening till Det Goda (=kommunismen) och Det Onda (=kapitalismen, feudalismen), den känner i absolut mening till vägen för att uppnå detta (=proletariatets socialistiska diktatur). Så fort denna ideologi var i besittning av den ryska statens myndighet och nakna makt - dess armé, polis, domstolar, fängelser - så arbetade den för att sätta sitt marxistiska program i verket. Och således har  Sovjetunionens historia alltsedan bolsjevikernas kupp varit endast detta: en utdragen, total, ingenjörsmässig applicering av statsmakten för att riva ner och sedan återuppbygga alla sociala inrättningar - för att skapa den marxistiska utopin på jorden. 
Eftersom marxisterna känner till Sanningen, så måste alla ideologiska motståndare gravt ha misstagit sig och därför vara folkets fiender. Eftersom man vet Vägen till Lycka så måste de som avsiktligt eller oavsiktligt blockerar denna Väg elimineras. Till och med på den taktiska nivån och till och med bland de marxister som hade den riktiga drömbilden, så kunde ingen tillåtas att vara annorlunda; ty till och med på denna nivå, åtminstone tills Gorbatjov kom, så fanns det bara en Sanning.   
Fullkomliga idéer och statens oinskränkta makt kunde bara betyda en sak: att staten och dess maktmonopol blev den utopiska förändringens instrument för "framsteg". Sålunda skulle Röda Armén komma att användas för att slå ned motståndet mot att lägga beslag på privat egendom (som var ursprunget till det onda); en hemlig polismakt skulle komma att skapas för att avslöja folkets fiender och för att tillintetgöra motståndare. Lagen skulle bli ett instrument för terror och revolutionär förändring; rättegångar i domstolen, om det hölls sådana, skulle få en given utgång på det sätt som det marxistiska prästerskapet ansåg nödvändigt. Och allt var tillåtet, självfallet - lögner från regeringen, bedrägeri, stöld, misshandel, tortyr och mördandet av 61,911,000 människor - allt bidrag till den kommunistiska framtiden.
Och allra viktigast, i denna ideologi skulle de levande offras för de ofödda. De levande var föremål, liksom murbruk och tegelstenar, timmer och spik, som var till för att användas, hanteras, staplas på varandra för att skapa en ny samhällelig struktur; personliga intressen och önskemål, smärta eller nöje hade liten betydelse, och var oviktigt i ljuset av den nya värld som skulle skapas.
När allt kommer omkring, hur kunde man tillåta, låt oss säga, Ivans önskan att odla upp sin faders jord, Mikaels att köpa bättre skor eller Alexanders att lägga upp ett förråd av mat inför vintern för sin familjs skull, stå i vägen för de framtida generationernas större goda? Detta ideologiska imperativ kan ses i Lenins attityd gentemot svälten i Volga 1891-2. Medan ryssar av olika klasser och ideologier försökte hjälpa offren, så motsatte sig Lenin sådan hjälp och menade att svälten skulle radikalisera massorna. Lenin sade: "Psykologiskt är detta tal om att ge mat till de svältande ingenting annat än ett uttryck för den socker-söta mentalitet som är så karakteristisk för vår intelligentia."  
Ideologin är den avgörande faktorn i Sovjetunionens mord på sitt eget folk. Den förklarar hur enskilda kommunister kunde misshandla, tortera och mörda i hundratals och ändå sova gott om natten. Dystra arbetsuppgifter, visst, men när allt kommer omkring så arbetade man för det större goda. Det förklarar hur sovjetiska härskare, särskilt Lenin och Stalin, med vett och vilja kunde anbefalla döden för hundratusentals och som i fallet med hungersnöden i Ukraina 1932-33, miljoner. 
Läs Solsjenitsyn om detta:  
"Shakespeares illgärningsmän stannade vid ett dussin kroppar. Därför att de inte hade någon ideologi. Ideologi - det är det som ger ondskan dess eftersökta berättigande och ger illgärningsmännen den nödvändiga ståndaktigheten och beslutsamheten. Det är den sociala teorin som hjälper till att få hans handlingar att verka goda istället för onda i hans egna och andras ögon, så att han inte får höra förebråelser och förbannelser utan får lovord och ära. Det var så Inkvisitionens ombud stärkte sin vilja: genom att åberopa Kristendomen; erövrarna av främmande länder genom att höja Fädernelandets storslagenhet till skyarna; kolonisatörerna genom civilisationen; nazisterna genom rasen; jakobinerna (tidiga och sena) genom jämlikhet, broderskap och lyckan för framtida generationer. 
Tack vare ideologi, så var det tjugonde århundradet ödesbestämt att få erfara illgärningar i en skala som räknades i miljoner...  
Det florerade ett rykte mellan 1918 och 1920 att Petrograd Tjekan…inte sköt alla dem som dömts till döden utan gav några dem av levande som föda till djuren i stadens djurparker. Jag vet inte om detta är sanning eller förtal….Men jag skulle inte heller försöka få bevis för det heller. I enlighet med den praxis som blåmössorna följer så skulle jag vilja föreslå att de bevisar för oss att detta inte var möjligt. På vilket annat sätt kunde de skaffa fram mat till djurparkerna under dessa svältår? Ta det från arbetarklassen? De här fienderna skulle dö i vilket fall som helst, så varför kunde inte deras död ge ett ekonomiskt stöd till republikens djurparker och på detta sätt bistå vår march in i framtiden? Var inte det ändamålsenligt ?
Detta är den exakta gräns som de Shakespeareanska illgärningsmännen inte kunde överskrida. Men illgärningsmannen med ideologi överskrider den och hans ögon förblir torra och klara." (Heller, Mikhail. Cogs in the wheel: The Formation of Soviet Man, New York: Alfred A. Knopf, 1988.)

söndag 2 december 2012

Evolutionsteorin i ett nötskal


Enligt den darwinistiska evolutionsteorin har olika arter i naturen utvecklats från en enda gemensam anfader genom s.k. naturligt urval, där den starkaste eller bäst anpassade avkomman överlever medan de svaga och dåligt anpassade går under i konkurrensen. Om man t.ex. funderar över hur den moderna geparden eller gasellen kommit till så föreställer sig teorin utvecklingen ungefär på följande sätt: En föregångare till en modern gepard började jaga en föregångare till en modern gasell. Både geparden och gasellen var från början ganska långsamma. De snabbare geparderna fångade de långsammare gasellerna, som dog ut. Långsamma geparder lyckades aldrig fånga några gaseller, förblev hungriga och dog också ut. Båda arterna har nu blivit av med de långsammaste individerna inom sin art och som helhet har båda arterna blivit snabbare. De snabbare geoparderna fångade åter de långsammaste gasellerna, som dog ut. De långsamma geparderna lyckades inte heller nu fånga några gaseller, förblev hungriga och dog också ut. Och så där håller det på. 
Båda arterna blev snabbare, efterhand mycket snabbare. Men balansen mellan arterna hade inte förändrats, så vad hade naturen uppnått med detta? Och berodde verkligen de snabbare gasellernas överlevnad på deras snabbhet? Hur vet man det? Kan den inte istället ha berott på snabbare vändningar när de jagades? Eller större horn? Eller grövre hud? Eller att de vuxit till sig och blivit större? Eller att de utvecklat ett bättre kamouflage? Eller att de oftast betar där det inte finns några geparder? Eller att de brukar beta när geparderna sover? Eller att de helst betar i skogen där de kan få skydd? Eller någon annan av hundra andra strategier? Eller allt detta samtidigt? Frågorna är många - och obesvarade! Evolutionsteoretiker fokuserar på någon speciell egenskap, som de godtyckligt valt ut. Och sedan bevisar de att denna speciella egenskap utvecklats ur sig själv - i ett slags cirkelbevis. Det finns ingenting som man inte har försökt att förklara med denna teori. I och med att den baseras på ett cirkelbevis - man förutsätter det som man skall förklara så får man också till det. Och teorin tillämpas faktiskt idag helt följdriktigt inom praktiskt taget alla livets områden, långt ifrån det som den var avsedd att förklara - arternas ursprung. Men eftersom den gör anspråk på att förklara allting, så förklarar den egentligen ingenting. Går man in på detaljer som gjorts i artikeln "Slumpmässiga mutationer leder inte framåt utan bakåt" på denna sajt (här) och inte bara håller sig på ett allmänt och ytligt plan, så blir detta uppenbart.  




lördag 24 november 2012

Den moderna vetenskapen utvecklades endast i det kristna Europa


Det finns en tredje skröna som berättar att det råder en motsättning mellan vetenskap och religion och att vetenskapen utvecklades i kampen emot religiösa "fördomar". Detta stämmer inte. I själva verket gick det till så här:

Alla de stora vetenskapsmännen var kristna tänkare
Den moderna vetenskapen utvecklades på ett enda ställe och vid endast ett tillfälle i historien: i det kristna Europa. Detta är ett ovedersägligt faktum. Det som vi känner som empirisk vetenskap och vetenskaplig metod utvecklades inte i någon annan avancerad civilisation på jorden - inte i Kina, inte i Indien, inte i Arabien, inte i Japan, inte i Amerika och inte ens i Grekland eller Rom. Utan endast i det kristna Europa. Och det finns flera orsaker till varför det blev så. De som utförde de vetenskapliga bedrifterna var alla djupt kristna eller troende människor; Nicolaus Kopernikus (astronomi), Galileo Galilei (fysiker), Johannes Kepler (astronom och fysiker), Sir Isaac Newton (den moderna fysikens grundare), Sir Francis Bacon (filosof), René Descartes (matematiker och vetenskapsman), Robert Boyle (den moderna kemins grundare), Michael Faraday (uppfinnare av den elektriska generatorn och transformatorn), Matthew Maury (oceanografins grundare), James Prescott Joule (termodynamikens första lag), Louis Pasteur, James Clerk Maxwell (termodynamik och elektro-magnetismen), lord William Kelvin (fysiker och absoluta temperaturskalan), Werner Karl Heisenberg (kvantum-mekanik och Osäkerhetsprincipen), Werner von Braun (utforskningen av rymden), Max Planck, Albert Einstein (relativitetsteorin) m.fl. och Gregor Mendel icke att förglömma. Härvid intar Max Planck och Albert Einstein en särställning eftersom de inte var ortodoxa. Men de var  inte ateister. Detta är ett ovedersägligt och lite generande faktum för ateisterna, som man gärna vill vifta bort. 

De stora ateisterna utan påverkan på vetenskapens utveckling
Det är visserligen sant att vissa andra framträdande människor, företrädesvis filosofer, förfäktade en ateistisk ståndpunkt - t.ex. Voltaire, Roussaeu, Nietzsche, Marx, Engels, Lenin och Bertrand Russell. Men dessa hade ingenting alls med vetenskap att och göra även om de ofta försöker ta åt sig äran för vetenskapens framsteg. Torgny Sjöstrand (Sveriges första professor i klinisk fysiolog) har för övrigt i sin fina medicin-historiska bok "Medicinsk Vetenskap - Historik, teori och tillämpning" övertygande visat att det var filosoferna - och inte kristendomen - som under alla tider varit det främsta hindret för utvecklingen av en empirisk vetenskap. 

Endast judarnas gud Jahve var en laggivare 
Vetenskapens utveckling i det kristna Europa har sitt ursprung i judendomens Gud, Jahve, som uppfattades som alltings Skapare och lag-givare. Om allting är skapat enligt vissa lagar så kan man ju utforska dessa lagar - det var så dessa judeo-kristna europeiska vetenskapsmän resonerade. I Kina trodde man inte på en sådan Skapare och lag-givare och därför fanns det inte heller någon utforskning av några naturlagar. I Indien myllrade det visserligen av olika gudomligheter (miljoner) men det fanns ingen tro på någon enda gud som skapat alla naturlagar. Bland de hedniska folken (hednisk=icke-judiska) fanns det också mängder av olika 'gudar'. Men dessa var nyckfulla (och följde inte några lagar) och man försökte blidka varje enskild gud genom djur- och människo-offer i olika sammanhang. 

Islams "guldålder" betydligt överdriven
Islam är en sådan hednisk religion, i vilken man försöker blidka den hedniska månguden Allah genom människo-offer (man skall döda alla "otrogna"), främst judar, kristna och ateister, men även hinduer, buddhister och andra. Visserligen påstår man i Islam att det bara finns en enda gud, men denna gud (Allah) är inte konsekvent utan 'nyckfull' som övriga hedniska gudar och 'gör som han vill' (= ingen laggivare). Således finns det inte heller här några universella lagar som följs och inte heller något att utforska. Därför finns det ingen vetenskaplig utveckling inom Islam vilket förklarar deras oerhörda efterblivenhet. Det fanns en tidigare ansats till vetenskaplig utveckling inom de av Islam ockuperade områdena, men den dog ut ganska snart efter det islamistiska maktövertagandet. Denna period kallas ofta 'Islams guldåldern' för att anspela på att muslimerna varit vetenskapliga pionjärer. I själva verket har dessa insatser ingenting med modern vetenskap att göra utan handlade mest om alkemi och liknande. Och det har inte heller med Islam att göra eftersom denna verksamhet fanns innan Islams tillkomst och endast i områden som tidigare varit icke-muslimska.

Vetenskap och religion behöver varandra
Således: Religionen står inte i motsättning till vetenskapen utan är en förutsättning för ambitionen att utforska 'hur Gud har tänkt' (Einstein).  Mot bakgrund av vad jag här beskrivit tror jag att Albert Einstein hade helt rätt då han sade: "Vetenskap utan religion är lam och religion utan vetenskap är blind".  

måndag 19 november 2012

Inkvisitionen av Galileo Galilei - vad hände egentligen?


Det finns en skröna som alltid berättas när man skall håna de kristna för deras förment dåliga verklighetsuppfattning - den om att kyrkan alltid trott att jorden varit platt. I själva verket har de kristna alltid vetat att den varit rund. Och det visste Pythagoras redan 500 år f. Kr. Idén om den platta jorden är knuten till en enda person, Kosmas Indeukopleustes, en 'nestorian' på 300-talet e. Kr. men inte till någon annan. Och ber man en ateist om referens till någon kyrklig person som hävdat detta så lyckas de inte prestera en enda. Ty det finns inga andra och denne ende känner de oftast inte till.

Galilei själv djupt religiös
Det finns en annan skröna - den att Galilei skulle ha angripit den religiösa tron på en Gud. Inte alls. I själva verket var Galilei hela sitt liv djupt religiös. Hans båda döttrar var t.ex. nunnor och den äldsta av dem, Marie Celeste, var hans ständiga vetenskapliga supporter och den som korrekturläste och renskrev hans vetenskapliga manuskript. 

Aristoteles-anhängarna var värsta motståndare
De som gjorde mest motstånd mot Galileis teleskopiska observationer på 1600-talet var inte heller de katolska kardinalerna i Vatikanen och inte ens påven Urban VIII, utan de ateistiska och aristoteliska filosoferna på den s.k. 'Lodjursakademin', som var knuten till Vatikanen för att komplettera Bibeln med en materiell världsbild (Bibeln handlar bara om det andliga och människans förhållande till Gud). Denna speciella kombination av Bibel och Aristoteles har sedan 1200-talet benämnts 'skolastiken', med Thomas av Aquino som en av dess främsta företrädare. 

Påven intresserad av vetenskap - filosoferna bokstavstroende
Den verkliga historien om Galilei är denna: Galilei hade ett flera decennier långt vänskapsförhållande till kardinal Maffeo Barberini, som senare kom att bli påven Urban VIII. Denne Barberini hade med intresse och entusiasm tidigt tagit del av och accepterat Galileis kosmologiska observationer och själv ofta tittat i hans teleskop. Emellertid hade de aristoteliska filosoferna på 'Lodjursakademin' i flera öppna debatter hånats och fått storstryk av Galilei när det gällde t.ex. Aristoteles uppfattningar om tyngdkraft och isens flytkraft, som Galilei genom experiment lätt visade vara helt galna. Man måste förstå sammanhanget: Filosoferna var bokstavstroende och försvarade en teori som stått sig oförändrad i mer än 2.000 år medan Galilei var en av de allra första att hämta kunskap från experiment, t.ex. experiment om friktion, kulor på sluttande plan etc., etc. Filosoferna blev utskrattade, utskämda och förbittrade. Så de hade inget gott öga till den intelligente och humoristiske Galilei. Som bokstavstroende aristoteleaner var de därför ängsliga att hela Aristoteles världsbild skulle falla sönder genom Galileis angrepp och de själva förlora sin makt och sitt tolkningsföreträde. När frågan om månens skrovliga yta och Galileis övriga astronomiska fynd kom på tal kände de därför att de behövde en större auktoritet än Aristoteles att luta sig emot och de valde - kyrkan! Filosoferna hade erbjudits att själva titta i Galileis teleskop men vägrade med motiveringen att de inte litade på att teleskopet återgav månen och övriga kosmologiska fynd på ett korrekt sätt. 

Missuppfattning av Bibeln
Istället hittade de ett ställe i Bibeln (Joshuas bok) som de kunde utnyttja mot Galilei. Men deras tolkning av detta Bibelställe bygger på en missuppfattning. I Joshuas strid kring Jericho bad han att solen skulle förbli med judarna ('stå stilla') tills kampen var vunnen. Med hjälp av en dominikan-pater tolkade de aristoteliska filosoferna detta som att man endast kunde be solen "stå stilla" om den dessförinnan rört på sig. Och de menade att detta visade att Bibelns syn var att solen normalt snurrade kring jorden. Alltså "hädade" Galilei när han i likhet med Kopernikus ansåg att jorden rörde sig kring solen. Återigen förlitade sig filosoferna på bokstavstro, denna gång på Bibeln istället för på Aristoteles skrifter. Men detta bibelställe avsåg inte den fysiska solen utan den andliga solen (=Gud). Som så mycket annat i Bibeln finns det en symbolik inbakad i texten. 

Galileis försvar
Galilei försvarade sig vältaligt. Han anförde att de aristoteliska filosoferna misstolkat Bibeln och att denna inte på något sätt stod i motsättning till hans vetenskapliga upptäckter. Han skrev: "Jag tror att Bibelns avsikt är att övertyga människor om sanningar som krävs för deras frälsning, sådana som varken vetenskapen eller något annat skulle kunna göra trovärdiga utan endast Den helige andes stämma". Således tvivlade han inte på att Bibelns uppgift var att ge människan andlig befrielse. 
När det gäller den materiella världen skrev han så här: "Jag anser dock icke att man måste tro att samme Gud som gett oss våra sinnen, vårt tal, vårt intellekt skulle ha velat att vi åsidosatte bruket av alla dessa, för att istället lära oss sådant, som vi med dessas hjälp skulle kunna komma underfund med själva, särskilt ifråga om dessa vetenskaper som inte omnämns med ett enda ord i Den heliga skrift, och framför allt i astronomin, som ägnas så föga uppmärksamhet att ingen av planeterna nämns vid namn. Om de heliga skrifternas avsikt hade varit att lära människorna astronomi, skulle de med största säkerhet inte ha förbigåtts så totalt." (Dava Sobel: "Galileis dotter"sid. 63). En av de stora tjusningarna med livet är alltså att undersöka naturen. För detta ändamål har vi fått vårt intellekt. Och det är meningen att vi skall använda det - inte bara rabbla upp vad som står i en bok. Därför står det helt avsiktligt ingenting om vetenskap i Bibeln, framförallt inte något om astronomi. Så det är helt tillåtet att ha en alldeles egen uppfattning om detta och det finns ingenting i Bibeln som står i motsättning till vetenskap. Detta var Galileis uppfattning. 

"Klassiskt självmål"
Han hade dock i denna vetenskapliga fejd inte bara retat upp filosoferna på Lodjursakademien utan också i sin bok om kosmologi, "Dialog om tidvattnet", låtit den person som företrädde påven Urban VIII:s åsikter få heta Simplicio, vilket betyder dumsnut. Således ett klassiskt självmål ! Och efter detta självmål var det lättare för de aristoteliska filosoferna att övertala Urban VIII att inte längre tillåta Galileis angrepp på den aristoteliska kosmologin. Mycket annat stod också på spel - inte minst hur katolikerna skulle klara den protestantiska anstormningen från norr.

Galileis husarrest pinsam för påven
Galilei inställdes till inkvisition i april 1633. Detta har ofta i bild framställts med Galilei omgiven av en mängd mycket bestämda kyrkliga prelater. I själva verket gick det mycket stillsamt till. Han förhördes av två tjänstemän och en sekreterare varvid protokollet senare förelades de kyrkliga företrädarna. Det kan också vara värt att notera att 3 av 9 kardinaler motsatte sig inkvisitionen. Frågor och svar nedtecknades och har återgivits ord för ord i Dava Sobels bok, vilket kan var intressant läsning. Han dömdes sedan till husarrest i ärkebiskopen av Sienas stora hus där han kom att träffa och hålla hov inför hela den europeiska intelligentian, bl.a. Descartes, vilka inbjudits av ärkebiskopen. Protestanterna välkomnade entusiastiskt Galileis vetenskapliga insatser och hans bok översattes inom kort till en mängd olika språk, varvid han blev mycket berömd och fick inflytelserika vänner över hela Europa. Hela tillställningen med det öppna huset hos ärkebiskopen blev dock så pinsam för påven Urban VIII att Galilei efter 5 månader frisläpptes från sin husarrest och fick åka hem. 

fredag 9 november 2012

Darwins lära om evolutionen – är den verkligen trovärdig?


”I sin tidigare version framställdes kromosomerna som klaviaturen till ett enormt piano med miljontals tangenter... En muterad gen är en tangent som har tappat stämningen. Vid vissa tillfällen – uppmanade man oss att tro – när en hel massa tangenter har tappat stämningen riktigt mycket, blir resultatet en underbar ny melodi: ett kräldjur som förvandlas till en fågel eller en apa förvandlad till en människa. Någonstans på vägen har teorin uppenbarligen spårat ur.” (ur ”Janus” av Arthur Koestler).

Jorden anses idag vara ungefär 4 500 miljoner år gammal. Från livets uppkomst förekom under lång tid endast encelliga organismer, s. k. prokaryoter, men rester av alger har påträffats i så tidiga avlagringar som för 3 500 miljoner sedan i Australien. De första fossilerna från djur dateras till kambrium för 600 miljoner år sedan. Alla olika klasser av djur uppträder därefter stegvis på jorden med perioder om 50 – 100 miljoner år emellan. Först blötdjur (mollusker, ostron och sniglar), därefter fiskar, amfibier (t.ex.grodor), reptiler, däggdjur och fåglar (tab. 1).

Tidpunkter för olika djurs första uppträdande på jorden samt indelning i undergrupper.

Miljoner 
år sedan
600
400-
350
350-
350-
300
250-
200
200
150-
100
Klasser:

Rund-
munnar

Ben-
fiskar

Brosk-
fiskar
Amfibier
Kräldjur
Däggdjur
Fåglar
Ordningar:
2
44
14
3
4
31
28
Familjer:
4
420
31
34
48
116
161
Släkten:
17
3700
130
398
905
1021
1983
Arter:
72
20750
710
4000
6550
4500
8785

Tabell 1. Den typologiska hierarkiska klassifikationen i arter, släkten, familjer, ordningar och klasser. Siffrorna hämtade och sammanställda från "World of animals". Svenska upplagan "Jordens djur" utgiven av Bonnier Fakta 1986. Svensk huvudgranskare: Prof. Staffan Ulfstrand, Uppsala Universitet. Observera att den absolut talrikaste djurgruppen, insekterna, inte finns med i denna tabell.  

Stora gap mellan klasserna – diskontinuitet
Förutom sin likhet i principiell skelettuppbyggnad (homologi) skiljer sig de olika klasserna mycket från varandra. Däggdjuren har hårbeklädnad, svett-körtlar, bröstmjölk, hjärta med fyra kammare, avskilda njurar, stor sex-lagers hjärnbark, diafragma och tre specialiserade öronben. Fåglarna har fjädrar, vingar, genomgångslunga, luftsäckar på olika delar av kroppen, enormt förstorad lill-hjärna etc, etc.
Dessa speciella egenheter finns hos alla arter, släkten, familjer och ordningar inom klassen men inte hos någon art utanför klassen. Därvidlag är alla arter inom klassen lika representativa, och ingen art kan sägas ligga närmare varken mitten eller periferin. Detta var känt som ”typologi” bland dåtidens vetenskapsmän, och detta stora ”gap” mellan de olika klasserna är så uppenbart, att varje litet barn spontant känner igen skillnaden mellan fågel och fisk.

Darwin pläderade för kontinuitet
När Charles Darwin 1831 anträdde sin 5 år långa och numera världsberömda resa till Galapagos-öarna, var han 22 år. Med sig på resan hade han en året innan utgiven bok, ”The Principles of Geology” av Charles Lyell, som visade på jordens långsamma förändring under flera miljarder år. Vid mötet med djurlivet på Galapagosöarna slogs Darwin omedelbart av att fåglar på olika isolerade öar var mera olika varandra än vad han tidigare upplevt, vilket alltså innebar, att arterna inte kunde vara ”oföränderliga”, som man tidigare trott. I betänkande av geografiska klimatskillnader, avstånd mellan öarna osv. spekulerade han över, om ”skapelseberättelsen” verkligen var hållbar. På något sätt, trodde han, måste dessa fågelarter ha utvecklats från en gemensam utgångsart, nu utdöd. Det kunde ha skett som en mycket långsam, kontinuerlig process med små, små steg i likhet med de av Lyell påvisade geologiska förändringarna – men mekanismen bakom förändringen förbryllade honom.
1838 läste han så boken ”Befolkningsfrågan”, som utkommit tidigare, i vilken Thomas Malthus drev tesen, att det alltid föds ett överskott av individer. Ett stort antal av dessa går dock under, medan de mest ”livsdugliga” har störst chans att överleva.
Efter att Darwin läst denna bok, började bitarna falla på plats, och 1842 skrev han ett första 35-sidors utkast på sin teori, som innebar, att det hade funnits förbindelselänkar mellan de olika klasserna, men att dessa förbindelselänkar dött ut och försvunnit. Livet, enligt Darwin, hade börjat spontant med bildning av viktiga molekyler, sedan enstaka celler, växter och djur. Dessa senare utvecklades ur varandra; först fiskar, därefter amfibier, reptiler, fåglar och däggdjur.
Det skulle dock dröja ända till 1859, innan han vågade sig på att offentligt publicera sina idéer i boken ”Om arternas uppkomst”. Anledningen är uppenbar: Teorin hade en rent spekulativ karaktär utan ett enda bevis. Darwin behövde helt enkelt tid på sig för att samla ”indirekta bevis” och att argumentera kring dessa.

Främsta kritiken från vetenskapsmännen
Boken blev genast en best-seller bland intellektuella. Den blev dock inte lika populär hos den tidens mest kända vetenskapsmän Georges Cuvier, Louis Agassiz, Richard Owen och Charles Lyell m. fl, som påtalade bristen på ”bevis”. Kritikerna var inte direkt fientliga till tanken på en kontinuerlig, långsam process ”från den lägsta till högsta formen av organism”, men ”varför”, som en ledande paleontolog, François Jules Pictet, 1860 uttryckte det: ”Varför finner vi inte dessa små, gradvisa förändringar bland de fossila fynden, och varför hittar vi inte mera mellanformer, istället för att samla tusentals identiska fynd ....Varför och enligt vilka konstiga sannolikhetsregler händer det, att de arter, som vi vanligen och i mest överflöd hittar i nyligen upptäckta områden, i den absolut överväldigande majoriteten av fallen är arter, som vi redan har i våra samlingar?”
Darwins erkände bristen på bevis. För att teorin skulle kunna accepteras, borde man kräva, att bland de fossila resterna finna ”... ett orimligt stort antal (’hundratusentals’) övergångsformer...” mellan de olika klasserna, sade han – och försvarade sig sedan med, att endast en liten del av jordytan ännu utforskats.

Inga ”mellanformer” funna
Idag, när praktiskt taget hela jordytan samt havet utforskats, och antalet paleontologer utökats från en handfull till tiotusentals, är strävandena lika resultatlösa. 99% av alla fossila fynd anses ha insamlats efter Darwins död. Trots fossila fynd av 100 000 olika arter, där de s. k. övergångsformerna enligt Darwin borde räknas i ’hundratusentals’, har ännu inga mellanformer mellan de olika klasserna återfunnits.
Lynn Margulis, biologiprofessor vid universitetet i Massachusetts, berättade, att hon en gång under sina många konferenstal frågat, om molekylärbiologerna i auditoriet kunde nämna något enda otvetydigt exempel på bildning av en ny art genom ackumulering av mutationer. Tystnad. Ingen kunde naturligtvis möta upp till detta krav.
Eller som Stanley (1979) uttryckte det: ”...den fossila vittnesbörden misslyckas med att visa ett enda exempel på gradvis evolution, som ger en stor morfologisk övergång...”.
Detta är ”paleontologins yrkeshemlighet”, enligt Stephen Jay Gould, som företräder en särskild riktning inom evolutionsbiologin (”Theory of Punctuated Equilibrium”). Det beror dock inte på otillräckligt letande. Av nutida landgående ryggradsdjur i världen har 79,1% återfunnits som fossila rester (87,8% om fåglar undantas). I Nordamerika, anser G. G. Simpson, är uppteckningen av dessa djur helt komplett. Det finns – efter mer än hundrafemtio års idogt letande – endast en handfull arter, som man anser skulle kunna vara ’övergångsformer’.
Man har t.ex. talat om lungfisken som en mellanform mellan fisk och amfibie – men lungfisken har två separata och fullt utvecklade system för andning, gälar och lungor, och kan ligga nergrävd i dyn under torrperioder i upp till 3 år. Lungan i detta fall är ingen ’mellanform’ under utveckling.
En form av kvastfeningen (Rhipidistia) ansågs länge vara en mellanform mellan fisk och amfibie. Denna troddes vara utdöd sedan flera hundra miljoner år, men 1938 hittades en levande individ i Indiska Oceanen. En undersökning visade, att kvastfeningen var helt och hållet fisk, när man såg till mjukdelar och fysiologi.
Seymouria (’pansargroddjur’) ansågs vara ett mellanting mellan amfibie och reptil, men reproduktionssystemet var helt och hållet amfibiskt osv, osv.
Det finns således inget fynd av någon otvetydig ’mellanform’. Det är dessutom väldigt subjektivt att utifrån grov morfologi avgöra tillhörighet, eftersom biologin till 99% bestäms av mjukdelarna. Hur skiljs t.ex. pungdjur från livmoderdjur, som i de flesta fall är praktiskt taget identiska, vad gäller skelettmorfologi?

Variation är en sak – evolution är en annan
Det skulle dröja nästan hundra år, innan ett enda exempel av ”naturligt urval” kunde pekas ut – Kettlewells prickiga mal från tidigt 1950-tal. Då hade teorin redan för många år sedan omvandlats till en dogm. Därefter har man faktiskt kunnat visa på flera exempel på ”naturligt urval” och även uppkomst av nya arter. Man har t.ex. på Hawaii kunnat följa utvecklingen av 600 – 700 unika arter av bananflugan från en eller två ursprungskolonier. Där finns också 4 300 unika insektsarter, som man med säkerhet vet har utvecklats från endast 250 ursprungskolonier. Flera exempel finns från andra arter och andra delar av världen, t.ex. stortrutar och fiskmåsar i Sibirien.
Så Darwins ”speciella teori” är riktig, och ”mikroevolution” är möjlig, men det rör sig om triviala förändringar. Trots genetikernas tålmodiga arbete med tusentals generationer av bananflugan, har detta inte frambringat några evolutionära förbättringar, och bananflugorna har aldrig blivit något annat än bananflugor. Det finns inga exempel på, att en art förändrat sig, så att den nu tillhör ett nytt släkte, familj, ordning eller klass. Det finns alltså inga som helst tecken till evolution (i bemärkelsen ”från lägre till högre”) i naturen.
Sedan antiken har varit känt, att man vid avelsförsök når ett visst tak. Fossiler av arter, som hittats under senare tid, ser likadana ut som fossiler av samma art från den tid, då den första gången uppträdde på jorden. 

Också proteinanalyserna talar emot evolutionsteorin
Sedan 1960 har det varit möjligt att kartlägga proteiner, aminosyra för aminosyra, och således kvantifiera, hur mycket ett protein skiljer sig från ett annat. Sådana analyser har därför gjorts för att på ett objektivt sätt kunna kartlägga släktskap och evolutionära utvecklingsvägar. Om ett släktskap finns, borde den procentuella skillnaden av enskilda aminosyror öka, ju längre från ursprunget (encelliga organismer) man kommer. Dvs. avståndet mellan människa och bakterie borde vara större än avståndet mellan fisk och bakterie.
Cytokromer finns i mitokondrierna hos alla organismer från encelliga bakterier till människa och hemoglobin finns hos alla djur (förutom insekter) och är därför utmärkta för analys. I Margaret Dayhoffs ”Atlas of protein sequence and structure” gjordes 1.089 jämförelser mellan bl. a. cytokrom C och hemoglobin från olika arter. Vad gäller cytokrom C, befinner sig ingen svamp-, växt- eller djurart närmare eller längre från bakterier (64–69%), insekter (27–30%) eller fiskar (13–14%) än någon annan (se fig.2 a-c i slutet av artikeln). När man övergår till aminosyresekvensen i hemoglobin, skiljer sig samtliga djur från blötdjur med 85–87% och från ål med 73–81%. Inga av de högre djuren kan sägas ligga närmare eller längre från blötdjur och rundmunnar (ursprungliga fiskar) än de övriga (se fig.2 d-e i slutet av artikeln).
Liknande förhållanden finner man vid övriga proteinanalyser. Med denna mera objektiva och kvantifierbara metod kan den evolutionära utvecklingskedja bakterier – rundmunnar – fiskar – amfibier – reptiler – fåglar – däggdjur, som darwinisterna förfäktar, alltså inte alls styrkas. Tvärtom talar analyserna emot detta. (Se figurerna i slutet av artikeln.)

Apan vid skrivmaskinen
Men Darwin spekulerade inte bara om, huruvida amfibierna utvecklats från fiskar, reptiler från amfibier osv, osv. Det är idag axiomatiskt att uppfatta darwinismen som en teori, som förklarar hela livets uppkomst. ”Det är inte orimligt att anta, att livet uppkom i en vattnig ’soppa’ av förbiologiska organiska föreningar, och att levande organismer senare upp- stod genom omgivande kvantiteter av dessa föreningar med hjälp av membran som förvandlade dem till ’celler’. Detta betraktas allmänt som början på den organiska (”darwinistiska”) evolutionen”, heter det t. ex. i The New Encyclopaedia Britannica, och ungefär så beskrivs det i våra biologiböcker.
Entusiasmen för en ’naturlig’ lösning på livets gåta har alltid varit mycket stor, och ingenting tycks vara lättare än att tänka sig en molekyl, som kan regenerera sig själv och därefter omge sig med ett membran fullt med receptorer för kommunikation med omvärlden. Émile Borel utvecklade t. ex. 1913 ett speciellt teorem (fig.1) som, i analogi med evolutionsteorin, slog fast att visst kunde apor skriva Shakespeare genom att slumpvis trycka på tangenterna – bara de fick ”oändligt” lång tid på sig. Ungefär som att man kan bygga slott genom att under oändligt lång tid slumpvis slänga tegelstenar i en hög. 
Hur förhåller det sig med sanningshalten i dessa påståenden? Jorden är ju inte oändligt gammal utan endast 4 500 miljoner år. Låt oss ta de språkliga möjligheterna på en skrivmaskin som exempel:
Inom engelska språket finns 500 ord på 3 bokstäver (t.ex. ”hat”, ”cat” etc.), men kombinationsmöjligheten är 263 (≈17 000). Endast ett av 34 av på detta sätt slumpvis bildade ord skulle således ha någon mening. Resten är nonsens.
Vidare i jämförelsen finns 10 000 och 1000 ord på 7 respektive 12 bokstäver (t.ex. ”English”, ”require”, ”construction”, ”reasonable”) men 267 (≈ 8 x 109) resp. 2612 (≈1017) kombinationsmöjligheter. När man räknar på detta så framgår att endast 1/100 000 respektive 1/1014 är här meningsfulla ord. Resten är nonsens.
1014 är ett mycket stort tal. Om man skulle tänka sig en apa, som slumpvis tryckte på en skrivmaskins tangenter, ungefär en bokstav var femte sekund, skulle det ta 1 000 miljoner år att slumpvis kunna bilda ett enda meningsfullt 12-bokstäversord.
Men litterära verk består ju inte av enstaka ord utan av meningsfulla meningar. Lingvister har uppskattat antalet meningsfulla 100-bokstavsmeningar i engelska språket till 1025, men kombinationsmöjligheterna av 100 bokstäver är avsevärt mycket större, 26100 (=10130). Detta innebär, att man av en slump bara skulle kunna konstruera 1 meningsfull mening per 10105 nonsensmeningar.
Analogin med apan var alltså felaktig. Nu börjar vi få en känsla för möjligheten att kunna skapa meningsfull DNA-information av en ren slump.

Figur 1. Utifrån ett matematiskt teorem skapade Émile Borel 1913 det s.k. apteoremet som sedan flitigt har citerats som stöd för evolutionsteorin. Det 'oändliga apteoremet' slår fast att "en apa som slumpvis trycker på skrivmaskinstangenterna för en oändligt lång tid kommer sannolikt att slutligen ha skrivit vilken särskilt utvald text som helst, som samtliga böcker i Frankrikes Nation-albibliotek...eller William Shakespeares samlade verk."

”Slumpen” + ”naturligt urval” förklarar ej livets uppkomst
I diskussionen om, hur livet uppstod, anses proteinet ha en särställning, eftersom det är självreplikerande via ribosomerna, som också består av ett 50-tal proteiner. Ett protein består i allmänhet av 100 – 500 aminosyror. I analogi med den förra diskussionen om språket blir då antalet möjliga proteinmolekyler, som kan bildas inom denna ram med 20 olika aminosyror (primärstrukturen) = 20100+20101+20102+…+20498+20499+ 20500 ≈10780.  Samtidigt uppskattas antalet olika aktiva proteinmolekyler i kroppen till 100.000. Man kan räkna ut att sannolikheten för att av en slump bilda en enda sådan aktiv proteinmolekyl är mindre än 1 chans på 10775, och sannolikheten att av en slump skapa en cell, som samtidigt kan producera alla de 100.000 olika proteinerna i en cell är mindre än 1 chans på 1077.500.000.
Men alla delar av ett protein är kanske inte lika viktiga? Enzymets ”active site” bestående av 16 aminosyror anses t. ex. vara viktigare än övriga delar av molekylen. Astronomerna Sir Fred Hoyle och Chandra Wickramasinghe har angivit sannolikheten för att slumpvis bilda en sådan liten unik aminosyresekvens (16 aminosyror) av ett enzym till 1/2016≈ 1/1020. Med cellens beräknade 2.000 enzymer blir sannolikheten att slumpvis bilda en cell med dessa "active sites" ändå så liten som 1/1040.000. Inte ens med dessa siffror skulle en cell kunna bildas av en slump, om så hela universum bestod av ”organisk ursoppa”. Därmed är ingenting ännu sagt om genialiteten i cellens uppbyggnad. Att märka är också, att alla atomer i universum beräknats till 1070.

Strikta regler vid vetenskapliga undersökningar
Vid vetenskapliga undersökningar vill vi veta, i vilken mån resultatet av undersökningen kan förklaras av en slumpvariation. Kan en sådan uteslutas (sannolikheten är mindre än 5%), förklaras resultatet av andra faktorer än slumpen. För att få kontroll över tänkbara faktorers inverkan på resultatet ’randomiseras’ patienterna avseende kön, ålder etc, etc, och undersökningen ’blindas’ eller ’dubbelblindas’ för att få kontroll på psykiska faktorers inverkan, så att allting är lika förutom den undersökta faktorns inverkan (medicin eller åtgärd). Allt detta är välkänt för alla, som sysslar med vetenskap. Om sannolikheten för slumpen är mindre än eller lika med 1/20, är oddsen för andra faktorers inverkan gentemot slumpen 19 mot 1.
Tillämpas detta på våra exempel med bildningen av protein ses, att oddsen, för att andra faktorer än slumpen spelat roll, är ungefär 10510 mot 1 och för bildningen av celler 1040.000 mot 1 eller 1077.500.000 mot 1.
Med detta som bakgrund framstår Jaques Monods uttalande (Nobelpriset 1965) som minst sagt djärvt, då han jämför utvecklingen med ett ”gigantiskt lotteri” och konkluderar att: ”Endast slumpen ligger till grund för varje innovation, varje skapelse i biosfären, den rena slumpen, absolut fri men blind ... Denna centrala tes i den moderna biologin är inte längre en bland flera tänkbara hypoteser. Den är idag den enda tänkbara hypotesen, ... Och ingenting motiverar antagandet – eller hoppet – att vår uppfattning på denna punkt någonsin kommer att ändras...” Monod, J. ”Slump och nödvändighet” (Stockholm 1972 sid. 25).

Inför evolutionsteorin kollapsar alla vetenskapliga regler
”Dagdrömmar är tillåtna, men vetenskapen skall inte ge efter för dem”, skrev Professor Pierre Grassé, Sorbonne, en gång angående evolutionsteorin. För mig är det ganska självklart, att livets uppkomst inte kan förklaras utifrån slumpmässiga faktorer. Man måste räkna med andra, okända faktorer, och jag blir alltid förvånad, när jag träffar vetenskapligt utbildade människor, som inte inser detta. För dem tycks det inte spela någon roll, om oddsen för andra faktorer mot slumpen är 1040.000 mot 1 eller 1077.500.000 mot 1. Övertygelsen står fast – slumpen och endast slumpen har orsakat detta, eftersom det rör sig om så ”långa tidrymder”.
Det verkar, som om alla vetenskapliga regler kollapsar inför evolutionsteorin, som om det rörde sig om två olika vetenskapliga världar. I den ena världen, som omfattar alla ”bevisande” vetenskaper förutom evolutionsteorin, gäller väldigt strikta vetenskapliga regler; Om oddsen för andra faktorer gentemot slumpen är större än 19:1 gäller, att slumpen är utesluten som orsak till variationerna.
Den andra världen omfattar bara evolutionsteorin. I den världen gäller, att slumpen alltid är orsaken, hur liten sannolikheten för denna än är. Varför har man andra och diametralt motsatta vetenskapliga regler avseende sannolikheter när det gäller evolutionsteorin ?


Proteinanalyser: Om ett släktskap finns, borde den procentuella skillnaden av enskilda aminosyror öka, ju längre från ursprunget (encelliga organismer) man kommer. Dvs. avståndet mellan människa och bakterie borde vara större än avståndet mellan fisk och bakterie.

Figur 2 a-e:
Vad gäller cytokrom C, befinner sig ingen svamp-, växt- eller djurart
närmare eller längre från bakterier (64–69%) än någon annan. 
Vad gäller cytokrom C, befinner sig ingen djurart
närmare eller längre från insekter (27–30%) än någon annan. 
Vad gäller cytokrom C, befinner sig ingen djurart
närmare eller längre från fiskar (13–14%) än någon annan. 



Vad gäller Hemoglobin kan inga av de högre djuren sägas ligga
närmare eller längre från blötdjur än de övriga. 

Vad gäller Hemoglobin kan inga av de högre djuren sägas ligga
närmare eller längre från rundmunnar än de övriga.
 

Figur 2 a-e visar ett urval av de 1.089 jämförelser avseende Cytochrome C och Hemoglogin som återfinns i Dayhoffs ”Atlas of protein sequence and structure”. Bilderna är tagna från Michael Dentons bok 'Evolution: A theory in crisis' och återges i något modifierad form. De visar att vilken klass man väljer att utgå ifrån så kommer alla övriga arter inom de övriga klasserna att befinna sig på lika avstånd. Ingen art inom dessa klasser kan sägas var mera primitiv eller mera utvecklad än de övriga. 


Referenser:
1) Arthur Koestler, 'Janus' (kap. 9-11)
2) Charles Darwin, 'Om arternas uppkomst'
3) Michael Denton (1986): 'Evolution: A theory in crisis'.
4)  François Jules Pictet, återgivet i 'Evolution: A theory in crisis', sid. 104.
5) Lynn Margulis, återgivet i Michael J Behe: 'Darwin’s black box', sid.26.
6) Stanley, S. (1979) 'Macroevolution', W.H. Freeman and Co, San Fransisco,
sid. 39.
7) Gould, S. J. (1978) Nov. 26 The Guardian Weekly, vol 119, no 22, sid. 1.
8)  'Evolution', i The New Encyclopaedia Britannica, vol 7, s 23 och 17 (1975)
9) Margaret Dayhoff, 'Atlas of protein sequence and structure'
10)Émile Borel (1913). 'Mécanique Statistique et Irréversibilité'. J. Phys.
5e série 3 sid. 189–196.
11)Monod, J. 'Slump och nödvändighet' (Stockholm 1972 sid. 25).


(Denna artikel skrevs av mig första gången 2004 för min facktidskrift 'SFAI-tidningen'. Den återges här i något modifierad form.) 

onsdag 7 november 2012

Den 'felande länken' - felaktigheter och fusk om vartannat


Vetenskapen känner idag till mer än en miljon levande djurarter, varav man hittat 10% i fossil form (= 100.000). Enligt Darwin har det emellertid existerat ett ''orimligt stort antal mellanformer' (1), som dött ut under utvecklingens gång. Ingen av dessa 'mellanformer' kunde han emellertid påvisa vid presentationen av sin nya teori 1859, och blev häftigt angripen av dåtidens mest kända vetenskapsmän, vilka påtalade den fullständiga avsaknaden av bevis i form av fossila mellanformer.
    Darwin ansåg att avsaknaden av fossila mellanformer visserligen var 'ett stort avbräck för teorin' men bortförklarade samtidigt detta med att endast en liten del av jordytan då ännu var genomsökt. Man skulle säkert i en framtid hitta alla dessa saknade former, trodde han. Idag, 150 år senare, då hela jordytan är genomsökt och de fossila fynden ökat hundrafaldigt har man ännu inte hittat några sådana mellanformer, vilka skulle kunna ge stöd åt hans teori. Nutida biologer räknar med att minst 200 mellanformer för varje nu levande art bör ha funnits (2). Om detta är sant borde man enligt alla sannolikhetsteorier hitta också 10 % av de utdöda mellanformerna som fossiler, dvs. 20 miljoner sådana. Men man har knappast hittat en enda. Evolutionsförespråkarna har aldrig lämnat någon tillfredsställande förklaring till detta underliga faktum, sopar problemet under mattan och låtsas som om det inte existerar. Den rimligaste förklaringen vore förstås att dessa mellanformer aldrig har funnits och att evolutionsteorin är felaktig. 

Fyndet i Solhofen 1861
Trots den häftiga kritiken från dåtidens vetenskapliga elit förändrades emellertid situationen plötsligt till Darwins fördel redan 1861 då man i Solhofen i Tyskland fann en fossil som hade vingar och fjädrar samt tänder och klor på vingarna och en ödlelik svans (3). Helt följdriktigt trodde man att detta var en övergångsform mellan kräldjur och fågel och menade att Darwins teori i och med detta fynd 'bevisats'. Fossilen fick namnet Archaeopteryx som betyder antik vinge och gällde ända till 1980-talet för att vara den eftersökta övergångsformen. I och med detta fynd kom man att inrikta sig på att hitta en enda övergångsform ("den felande länken") mellan olika djurklasser (fiskar- amfibier-kräldjur-fåglar etc. ) och slapp förklara varför man inte hittar procentuellt lika många fossiler av utdöda 'mellanformer' (10% = 20 miljoner) som fossiler av nu levande arter (10% = 100.000). 

Felaktighet
Situationen har dock inte förbättrats med tiden, som man hoppats, utan tvärtom förvärrats. Idag är experterna nämligen överens om att Archaeopteryx inte kan ha varit en övergångsform utan istället är den tidigaste fullt utvecklade fågeln. Och man har fortfarande inte lyckats hitta ett enda exempel på en övergång mellan kräldjur och fågel (och inte några andra övergångsformer heller). Istället har man på senare tid inriktat sig på att fåglarna kanske ändå inte utvecklats från kräldjur utan från dinosaurier. Denna teori förfäktas främst av en grupp paleontologer som benämns 'cladistiker' (från clad=fattigt klädd) vilka huvudsakligen utgår från grovmorfologi, dvs. likheter i skelettutseende och lägger mindre tonvikt på övriga faktorer när det gäller djurarternas ursprung. 

Fusk 
  Amatörentusiasten Stephen Czerkas rapporterade så 1999 i den vetenskapliga tidskriften National Geographic (4) om ett nyligen påträffat fynd i Kina (kallad Archaeoraptor) som han köpt och smugglat ut och som han menade skulle kunna vara en sådan övergångsform. Denna fossil hade framben som en primitiv fågel men en svans som en dinosaurie (4). Således en perfekt länk mellan dinosaurie - fågel med precis de drag man kunde förvänta om teorin vore riktig. Fyndet mottogs med stor entusiasm och Stephen Czerkas erbjöds ganska omgående 80.000 dollar för den utsmugglade fossilen. Ett år senare avslöjade dock den kinesiske yrkes-paleontologen Xu Xing att dinosauriesvansen var fastsatt med klister (5). Det rörde sig således återigen om vetenskapligt fusk. Arga brev utväxlades nu fram och tillbaka, bl.a. från vetenskapstidskriften Nature till National Geographic, i vilka man trätte om fusket (6-10). National Geographic skyllde ifrån sig och menade att "…information undanhållits"(11). Den verkliga boven i dramat är naturligtvis att man utgår ifrån att evolutionsteorin är sann, trots bristen på bevis. Det ligger då mycket pengar och ära i potten för den som blir den första att bevisa teorin. Och om teorin ändå är riktig, vad gör det då om man förfalskar bevisen?

Fortsatt fusk
Men historien slutar inte här och saknar inte komiska poäng. Stephen Czerkas fossil från Kina var tänkt att ställas ut på ett symposium på Fort Lauderdale i Florida i april 2000 om inte avslöjandet om fusket kommit emellan. Man tycker kanske att de på denna utställning skulle diskutera det nyligen avslöjade vetenskapliga fusket, som ett särskilt bekymmer för forskningen. Det gjorde man inte alls (!!!). Istället presenterade man ett annat fynd, Bambiraptor, som hittats 1993 i Montana. Fyndet hade en kycklings storlek, vassa tänder och klor och bedömdes vara från övre Krita och 75 miljoner år yngre än Archaeopteryx (12). Trots denna åldersuppskattning så ansågs den av cladistikerna ändå vara en förfader till Archeopteryx (!!!???). I montern hade man därför rekonstruerat muskler enligt fågelanatomi samt lagt till fjädrar, som inte funnits vid fyndet och placerat in ögon framåtriktade som hos fåglar. Alla konferensdeltagare fick sedan skriftligen en förfalskad beskrivning av fyndet som passade teorin. Istället för att försöka komma tillrätta med det vetenskapliga fusket så fortsatte man således att fuska.  

Kritikerna i minoritet
Tyvärr var kritikerna i klar minoritet, men uttryckte starka åsikter. Någon påstod att detta var "paleontologins största skamfläck under 1900-talet (Alan Feduccia)", en annan att "jag skulle skämmas varje gång jag måste tala om det (Larry Martin)" och en tredje att "fåglar är INTE dinosaurier (Storrs Olson)" (13). 

En del komiska poäng
På samma konferens presenterade också William Gartska DNA:t från en 65 miljoner år gammal 'dinosaurie-fossil' från Triceratops som i sekvenser "liknade" fågel-DNA. Detta ansågs av honom vara "det första direkta genetiska beviset på att fåglar representerar de närmaste nu levande släktingarna till dinosaurier" och framfördes som ett kraftigt stöd för teorin om sambandet dinosaurier-fåglar (14). Problemet var dock att fåglar av cladistikerna inte antas komma från Triceratops utan från en annan av tre dinosaurie-grenar. Dessutom var DNA:t till 100% identiskt med kalkon-DNA (15) !!! Inte identiskt till 99 % eller 99,9 % utan till 100 %. Inte ens fåglar har sådan DNA-likhet med kalkon. Det närmaste man finner är 94,5 %. Hur är det man brukar säga? Om den ser ut som en anka, kväker som en anka och går som en anka, så är det väl en anka. Det som visade sig vara fossila rester av en kalkon presenterades som de fossila resterna av en dinosaurie från Triceratops. Detta var i och för sig skrattretande, men cladistikerna verkar inte ha skrattat. Gravallvarliga försöker de 'bevisa' en teori som är felaktig och som varit felaktig i mera än 150 år. (För den som är intresserad allt fusk och alla felaktigheter när det gäller evolutionsteorin, så finns flera exempel här.) 

Referenser:
1. Charles Darwin: "Om arternas ursprung
2. Arthur Koestler: "Janus".
3. Harry G. Seeley: "On some Differences between the London and Berlin Specimens referred to Archaeopteryx". The Geological Magazine Series 2, Vol. 8 (1881), sid. 454-455. Återgivet i många senare böcker.
4. Christopher P. Sloan, "Feathers for T. Rex?" National Geographic 196 (November, 1999), sid. 98-107 
5. Xu Xing , "Feathers for T. rex?" letter to National Geographic (March, 2000), sid. Forum section. 
6. Rex Dalton, "Feathers fly over Chinese fossil bird's legality and authenticity," Nature 403 (2000), sid. 689-690.
7. Rex Dalton, "Fossil smuggling unopposed," Nature 403 (2000), sid. 687.
8. Constance Holden, "Florida Meeting Shows Perils, Promise of Dealing with Dinos," Science 288 (2000), sid. 238-239. 
9. Jeff Hecht, "Piltdown bird", New Scientist 165 (January 29, 2000), sid. 12.
10. Rex Dalton, "Fake bird fossil highlights the problem of illegal trading," Nature 403 (2000), sid. 696.
11. William L. Allen, "Fooled, but not foolish." letter to Nature 404 (2000), sid. 541. 
12. David A Burnham, Kraig L. Derstler, Philip J. Currie, Robert T. Bakker, Zhonghe Zhou och John H. Ostrom, "Remarkable New Birdlike Dinosaur (Therapoda: Maniraptora) from the Upper Cretaceous of Montana", The University of Kansas Paleontological Contributions, New Series, Number 13 (March 15, 2000).
13. "Another Birdlike Dino Unveiled", Science 287 (March 24, 2000), sid. 2145.
14. Damien Marsic, Parker Carroll, Laura Heffelfinger, Tyler Lyson, Joseph D. Ng, and William R. Garstka, "DNA Sequence of the Mitochondrial 12S rRNA Gene from Triceratops Fossils: Molecular Evidence Supports the Evolutionary Relationship between Dinosaurs and Birds", Publications in Paleontology, No. 2, Graves Museum in Archeology and Natural History, Dania Beach, FL. (April 7-8, 2000), sid. 19 
15. Constance Holden, "Dinos and Turkeys: Connected by DNA?", Science 288 (2000), sid. 238.