torsdag 15 april 2010

Övergången amfibie - kräldjur

Evolutionsteorin förfäktar att däggdjuren (inklusive människan) utvecklats via fiskar, amfibier (t.ex. grodor) och kräldjur. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för detta i form av fossiler eller genetiska samband. Det är också svårt att förstå hur dessa övergångar skulle ha kunnat komma till stånd eftersom det föreligger avgrundsdjup mellan de olika klasserna fisk - amfibie - kräldjur - däggdjur. Författaren Arthur Koestler, som ägnat mycket kraft och tid åt detta hävdar till och med att dessa övergångar omöjligen kan ha skett så som evolutionsteorin föreskriver. Döm själva !


Arthur Koestler:


"Som avslutning på detta avsnitt kommer här ett mindre dramatiskt exempel på evolutionär framryckning - det skenbart blygsamma steg som utgjordes av amfibieäggets omvandling till kräldjursägg. Jag har beskrivit denna process i The Ghost in the Machine och återger den igen, eftersom det darwinistiska schemats förklaring till denna händelse inte bara är högst osannolik utan logiskt omöjlig.

Ryggradsdjurens erövring av torra land började med att kräldjuren utvecklades ur någon primitiv amfibieform. Amfibierna förökade sig i vattnet och deras ungar var vattendjur. Det avgörande nya med kräldjuren var att de till skillnad från amfibierna lade sina ägg på torra land. De var inte längre beroende av vattnet utan hade frihet att röra sig över kontinenterna. Men det ofödda kräldjuret inuti ägget behövde fortfarande vatten omkring sig: om det inte fick vatten skulle det torka ut på ett tidigt stadium. Det behövde också en mängd föda: amfibier kläcks som larver som klarar sig själva, medan kräldjur kläcks först när de är fullt utvecklade. Så kräldjursägget måste utrustas med en stor mängd äggula till föda och äggvita till vätska. Varken äggulan eller äggvitan skulle i sig själva ha något selektivt värde. Dessutom behövde äggvitan omslutas av ett kärl, annars skulle fuktigheten ha avdunstat. Så det måste ingå ett hårt skal av läder- eller kalkartat material i det evolutionära paketavtalet. Men historien är inte slut med det. På grund av skalet kunde kräldjursfostret inte bli kvitt sina avfallsprodukter. Det mjukskaliga amfibiefostret hade hela dammen som toalett - kräldjursfostret måste utrustas med ett slags blåsa. Den kallas allantois och är i vissa avseenden föregångare till däggdjurens moderkaka. Men när detta problem var löst återstod att fostret fortfarande var inspärrat i sitt hårda skal - det behövdes ett verktyg för att ta sig ut. Vissa fisk- och amfibiefoster, vars ägg är omgivna av en geléartad hinna, har körtlar på nosen: när tiden är mogen utsöndrar dessa ett kemiskt ämne som upplöser hinnan. Men foster som är omgivna av ett hårt skal behöver ett mekaniskt verktyg: därför har ormar och ödlor en tand omvandlad till en slags konservöppnare, medan fåglar har en äggtand - en hård utväxt nära spetsen av näbben, som tjänar samma syfte och senare fälls av det vuxna djuret.

Nu måste enligt det darwinistiska schemat alla dessa förändringar ha skett gradvis, med varje steg orsakat av en slumpmutation. Men det är uppenbart att varje steg, hur litet det än var, krävde samtidiga oberoende förändringar som berörde alla de faktorer som var inblandade. Sålunda kunde äggvitans vätskeförråd inte hållas inom ägget utan det hårda skalet. Men skalet skulle vara oanvändbart och i själva verket dödande utan allantois och konservöppnaren. Var och en av dessa förändringar skulle, om den inträffat isolerad, varit skadlig och den drabbade organismen skulle ha gallrats bort av det naturliga urvalet (eller snarare, som ovan föreslagits, av "naturlig eliminering"). Man kan inte ta en isolerad mutation A och bevara den i ett oberäkneligt antal generationer tills mutation B inträffar i samma ätt, och så vidare till C och D. varje enstaka mutation skulle strykas bort från griffeltavlan innan den kunde kombineras med alla de andra. De är alla beroende av varandra inom organismen - som en funktionell helhet och inte en mosaik. Läran att sammanträffandet av alla erforderliga förändringar berodde på en rad tillfälligheter är en förolämpning inte bara mot sunda förnuftet utan också mot de grundläggande principerna för vetenskaplig förklaring."

(Ur Janus, sid. 170-171)


onsdag 14 april 2010

"Haldane's dilemma" eller populationsgenetikens yrkeshemlighet

Genetikern J B S Haldane är en legendarisk darwinist, som bl.a. grundade forskningsområdet populationsgenetik tillsammans med två andra genetiker. Populationsgenetiker använder matematiska modeller för att kartlägga hur evolutionen kan tänkas förlöpa i stora populationer.
I detta syfte uppställde Haldane 1957 en teoretisk matematisk modell gällande den förmodade evolutionära förbindelsen chimpans-människa. Han började med maximalt gynnsamma antaganden till förmån för evolutionen. Men trots dessa extremt gynnsamma antaganden så tvingades han motvilligt erkänna att han inte kunde få siffrorna att stämma. Problemet, som senare kom att kallas 'Haldane's dilemma', har därefter förblivit olöst, och har av efterkommande generationer genetiker sopats under mattan.

Realistiska antaganden

Jag skall här presentera problemet i något förenklad form: Föreställ er en förmodad gemensam anfader till både chimpans och människa 10 miljoner år bakåt i tiden. Med en genomsnittlig generationsperiod på 20 år (som hos människa), ger detta 500.000 generationer under denna tid. Föreställ er vidare att vid denna tidpunkt denna gemensamma anfader förekommer som en population på 100.000 individer. Allt detta är fullt möjliga och rimliga antaganden.

Och orealistiska antaganden

I denna ursprungliga population på 100.000 individer antar nu Haldane att 99.998 av de vuxna männen och kvinnorna dör på grund av 'un-fitness' innan de hinner föröka sig. De enda överlevande två individerna, en man och en kvinna i samma unga ålder, som båda bär på samma gynnsamma nytillkomna mutation, råkar träffa varandra och får barn ihop. Kvinnan antas själv föda 100.000 barn, som alla bär på den nytillkomna gynnsamma mutationen. På detta sätt tänker sig Haldane att hela populationens storlek återställs och den gynnsamma mutationen sprids till hela populationen redan inom en generation. Detta är naturligtvis fantastiskt orimliga antaganden till förmån för en evolutionär utveckling men görs helt medvetet för att belysa problemets vidd. Samma mönster antogs sedan återupprepa sig generation efter generation, också detta orimligt.

DNA-skillnad människa - chimpans är 5 %

Människans DNA är 3 miljarder nukleotidpositioner långt. Tidigare ansåg man att människans och chimpansens DNA skilde sig åt på 1,5 % av dessa nukleotidpositioner. Men då hade man inte räknat med de ställen på DNA där det fanns insertions - deletions (detta kan liknas vid att det i en bok inte bara finns enstaka stavfel - mutationer, utan att hela bok-kapitel skiljer mellan olika böcker - "sätts in eller tas bort"). Dessa enorma skillnader hade man inte tidigare räknat in i skillnaden chimpans - människa. Nya beräkningar, där dessa medräknas har visat att chimpansens och människans DNA skiljer sig åt med så mycket som 5 %, dvs. på 150 miljoner DNA-positioner (Britten, R.J. 2002. ‘Divergence between samples of chimpanzee and human DNA sequences is 5% counting indels.’ Proc Natl Acad Sci USA 2002 Oct 15; 99 (21):13633–5).
Trots att Haldanes matematiska modell maximalt överdriver hur snabbt en mutation kan vara fullständigt spridd ("fixerad") i en population (dvs. redan inom en generation) kan denna modell endast förklara 3 promille (!!!) av den genetiska skillnaden mellan chimpans och människa (dvs. 500.000 dividerat med 150.000.000). De övriga 99,7 procenten förblir oförklarade.

Mutationen 'fixeras' i populationen först efter många generationer
När Haldane senare förändrar ett av de orealistiska antagandena och räknar med att det nya anlaget (mutationen) fått spridning i hela populationen ('fixerats') inte efter en utan först efter 300 generationer, så innebär detta att endast en hundratusende-del av skillnaden chimpans-människa kan förklaras. Paleontologen (fossilexperten) Stephen Jay Goulds hävdade å sin sida att utvecklingen troligtvis stod stilla 90 % av tiden (stasis), vilket skulle innebära tio gånger längre tid, dvs. 3.000 istället för 300 generationer.

Endast en miljondel av DNA-skillnaden kan förklaras med evolution

Nya uträkningar på dessa tidsförlopp (300 resp. 3000 generationer) visar nu att 99,9999 respektive 99, 99999 procent av den genetiska skillnaden mellan chimpans-människa inte kan förklaras med en gynnsam mutation per generation.
I själva verket är de gynnsamma mutationerna mycket sällsyntare än så, kanske en miljon sällsyntare. Detta är 'Haldane's dilemma' - kort och koncist!!! Och det är naturligtvis också neo-darwinisternas dilemma, ett slags "populations-genetikens yrkeshemlighet", i analogi med "paleontologins yrkeshemlighet", även om de själva inte använt detta uttryckssätt. Nu har man inte bara ett utan två lik i garderoben. I ett försök att ta upp frågan på nytt skrev den kände evolutions-genetikern Prof. G. C. Williams: “Enligt min åsikt löstes aldrig problemet [Haldane's Dilemma], varken av Wallace eller någon annan." (G. C. Williams, 1992, Natural Selection: Domains, Levels, and Challenges, p 143-144, fetstil tillagd). Men tydligen för döva öron, ty ingen har tagit upp tråden. Teorin är ju riktig och evolutionen ett 'faktum', så varför skall man bekymra sig ?

tisdag 13 april 2010

Vägledning för vilseförda

En gång för många år sedan råkade jag i bokhandeln komma förbi en bok med den tankeväckande titeln "Vägledning för vilseförda" skriven av en för mig då helt okänd författare E.F. Schumacher och utgiven 1977. Baksidestexten innehöll dessa dramatiska ord:


När "Vägledning för vilseförda" publicerades strax efter Schumachers död skrev en recensent: "de sista orden till en förvirrad värld från en av dess få invånare som kunde se klart". I en tidigare bok, "Small is beautiful", hade författaren presenterat ett helt nytt perspektiv på nationalekonomin. I "Vägledning för vilseförda" går han ännu längre och djupare för att undersöka människans relation inte bara till hennes närmaste miljö utan till hennes utveckling och hennes yttersta uppfattningar om universum. Boken är Schumachers personliga testamente och en briljant och förtätad presentation av mänsklighetens syn på sig själv. Den är viktig - kanske brådskande - läsning.


Längre ned på baksidan fanns ett uttalande från en av mina favoritförfattare, som lät så här:


Ett koncentrat av ett enormt stort och uppfriskande oortodoxt system av idéer . . . Den mest träffande kommentaren jag kan komma på är: Så här är det - amen.

Arthur Koestler, Observer


Denna bok gjorde verkligen intryck på mig. Jag skulle komma återvända till den gång på gång och betraktar den fortfarande som en av de 3-4 viktigaste böcker jag någonsin läst. Min världsåskådning var då ateistisk och jag upplevde denna som fast och solid. Boken slog ner som en bomb. Den handlade om vetenskapsteori men hade ett helt annat perspektiv än jag någonsin tidigare stött på och som jag bejakade. Den kom därför att få den allra största betydelse för min framtida intellektuella utveckling.

Författaren, som var tysk jude, var oerhört beläst och verkade för länge sedan intellektuellt ha passerat de stadier där jag, då 40 år gammal, befann mig. Boken öppnade också ögonen på mig för några i det närmaste monumentala personligheter, som jag aldrig tidigare hört talas om och som inte ens fanns omnämnda i våra uppslagsböcker, men vars verk jag finner intressantare än någonting annat.

E.F. Schumacher var nationalekonom och efter att ha tagit sig till England efter andra världskrigets slut deltog han i Englands förhandlingsdelegation för kol- och stålunionen 1956. Hans senare utkomna bok om nationalekonomi "Small is beautiful" räknas som ett av världslitteraturens 100 mest inflytelserika verk. Det är naturligtvis inte dåligt marscherat i en värld där det utkommer mellan en halv och en miljon böcker per år. Ändå är "Vägledning för vilseförda" en än djupare och mer insiktsfull bok, och den förtjänar ett mycket bättre öde än att begravas i bibliotekens källarvalv.


Den börjar så här:



"Vägledning för vilseförda"


Ur kapitel 1: Om filosofiska kartor


Vid ett besök i Leningrad för några år sedan tog jag fram en karta för att få reda på var jag befann mig, men kunde inte lista ut det. Jag såg flera stora kyrkor, ändå fanns det inte ett spår av dem på min karta. När slutligen en tolk kom fram för att hjälpa mig, sade han: "Vi sätter inte ut kyrkor på våra kartor." Jag opponerade mig och pekade på en som var mycket tydligt utmärkt. "Det där är ett museum", sade han, "inte vad vi kallar en 'levande kyrka'. Det är bara de 'levande kyrkorna' som vi inte märker ut."

Det slog mig att detta inte var första gången som jag hade fått en karta som underlät att visa många av de saker som jag kunde se rakt framför mig. Under hela min tid i skolan och på universitetet fick jag kartor över livet och kunskaperna på vilka det knappt fanns ett spår av många av de saker som var mest angelägna för mig och som jag ansåg var av allra största betydelse för hur jag skulle leva. Jag kommer ihåg att under många år var min förvirring total - och ingen tolk kom fram för att hjälpa mig. Förvirringen förblev total ända tills jag slutade att ifrågasätta mina iakttagelser och istället började ifrågasätta kartorna.

De kartor jag fick påstod att praktiskt taget alla mina förfäder, ända fram till de senaste generationerna, hade varit patetiska figurer som hängett sig åt illusioner och som grundat sina liv på irrationella trosföreställningar och absurd vidskepelse. Även sådana lysande vetenskapsmän som Johannes Kepler och Isaac Newton hade tydligen lagt ner största delen av sin tid och kraft på meningslösa studier av saker som inte existerade. Genom hela historien hade enorma mängder av surt förvärvade rikedomar slösats bort på att hedra och ära imaginära gudomar, inte bara av mina europeiska förfäder utan av alla människor, i alla delar av världen, i alla tider. Överallt hade tusentals skenbart friska män och kvinnor underkastat sig helt meningslösa försakelser som exempelvis frivillig fasta; plågat sig själva med celibat; kastat bort sin tid på pilgrimsfärder, besynnerliga ritualer, ändlösa böner och så vidare. De hade vänt verkligheten ryggen - och några gör det till och med i vår upplysta tid! - och allt detta för ingenting, av okunnighet och dumhet. Inget av allt detta är värt att tas på allvar idag, det är bara museiföremål. Vi är en produkt av en enda lång historia av misstag ! En historia där människorna tagit för givet det som varje barn i vår tid vet är helt overkligt och rena inbillningen. Hela vårt förflutna, förut-om den allra senaste tiden, passar bara på museer där folk kan tillfredsställa sin nyfikenhet på tidigare generationers kuriositeter och inkompetens. Det som våra förfäder hade skrivit lämpa-de sig också i huvudsak bara för bibliotekets lagerhyllor, där historiker och andra specialister kunde studera dessa relikter och skriva böcker om dem. Kunskaper om det förflutna betraktades som intressant och ibland spännande, men av föga värde när det gällde att lära sig hantera nutidens problem.

Allt detta och många andra liknande saker fick jag lära mig i skolan och på universitetet, fast inte i så många ord, inte uppriktigt och rakt på sak. Det gick inte att tala klarspråk - förfäder måste behandlas med respekt. De kunde inte hjälpa att de var efterblivna. de försökte så gott de kunde, och ibland kom de, som av en slump, till och med mycket nära sanningen. Deras upptagenhet av religionen var bara ett av många tecken på deras underutveckling, vilket ju heller inte var förvånande med tanke på att de var människor som ännu inte blivit vuxna. Det fanns förstås ett visst intresse för religionen även i vår tid och som kunde legitimera gångna tiders intresse. Det var fortfarande tillåtet, vid lämpliga tillfällen, att hänvisa till Gud, den store Skaparen, trots att varje bildad person visste att det egentligen inte fanns någon Gud - och rakt inte någon som var kapabel att skapa något - och att allt omkring oss fått sin existens genom en själlös evolutionsprocess, det vill säga av en slump och genom naturligt urval. Tyvärr kände inte våra förfäder till evolutionen, varför de uppfann alla dessa fantastiska myter.

Kartorna över de verkliga kunskaperna, för det verkliga livet, innehöll endast det som uppgavs kunna bevisas existera. De filosofiska kartritarnas första princip tycktes vara: "Om något är tveksamt, utelämna det" - eller placera det på museum. Mig föreföll det emellertid som om frågan om vad som utgör ett bevis var mycket svår och subtil. Vore det inte klokare att använda motsatt princip och säga: "Om något är tveksamt, ge det en framskjuten plats." Saker som står bortom allt tvivel är ju i en mening döda. De utgör ingen utmaning i livet.

Att acceptera något som sant innebär att utsätta sig för risken för misstag. Om jag begränsar mig till kunskaper vilka jag betraktar som utan minsta tvivel sanna, så minimerar jag risken för misstag, men samtidigt maximerar jag risken för att missa det som kan vara det mest subtila, viktigaste och mest givande i livet. Thomas av Aquino lärde, i enlighet med Aristoteles, att "de bräckligaste kunskaperna om de högsta tingen är mer önskvärda än de säkraste kunskaperna om de lägre tingen". "Bräckliga" kunskaper sätts här i motsats till "säkra" kunskaper och indikerar osäkerhet. Kanske är det med nödvändighet så att man inte kan nå kunskap om de högre tingen med samma grad av visshet som om de lägre tingen. I så fall skulle det verkligen vara en stor förlust om kunskaperna begränsades till det som inte var möjligt att betvivla.

De filosofiska kartor som jag försågs med i skolan och på universitetet försummade inte bara att visa "levande kyrkor", som den karta i Leningrad jag nyss nämnde. De undvek också att visa de "oortodoxa" delarna av såväl teori och praktik inom medicin, agrikultur, psykologi, statsvetenskap och samhällsvetenskaperna, för att inte tala om konst och så kallade ockulta och paranormala fenomen; bara att nämna dem betraktades som ett tecken på efterblivenhet. Alla de doktriner som var mest framträdande på "kartan" uppfattade dessutom konsten som rent subjektiva uttryck eller verklighetsflykt. Inte ens i naturen fanns det något konstnärligt annat än av slump, dvs. de vackraste företeelser kunde helt förklaras - så sade man - utifrån deras nytta för reproduktionen, det naturliga urvalet. Med undantag för "museerna" var hela kartan tecknad - från höger till vänster, nerifrån och upp - i utilitaristiska färger; knappt någonting ansågs existera med mindre än att det kunde tolkas som nyttigt för människans välbefinnande eller den universella kampen för tillvaron.

Ju mer vi trängde in i kartans detaljer - ju mer vi införlivade det som den visade och vande oss vid frånvaron av det som den inte visade - desto mer förvirrade, olyckliga och cyniska blev vi. Men en del av oss hade liknande upplevelser som Maurice Nicoll beskrivit:


En gång när vi hade en lektion i grekiska om Nya Testamentet, som hölls av rektorn på söndagarna, vågade jag trots min stamning fråga vad som menades med en viss liknelse. Svaret var så besynnerligt att jag upplevde mitt första ögonblick av medvetenhet, dvs jag insåg plötsligt att ingen visste någonting ... och från den stunden började jag tänka själv, eller snarare visste att jag kunde ... Jag minns tydligt det här klassrummet, de höga fönstren som var byggda så att vi inte kunde se ut igenom dem, bänkarna, podiet där rektorn satt, hans lärda, magra ansikte, de nervösa ryckningarna i mungipan, de spastiska händerna - och plötsligt den inre uppenbarade vissheten att han ingenting visste, det vill säga om det som verkligen betydde något. Detta var min första inre befrielse från det yttre livets makt. Från den stunden visste jag med säkerhet - och det innebär alltid genom inre autentisk iakttagelse, som är den enda källan till verklig kunskap - att all min avsky för religionen såsom jag fick lära mig den var riktig.


De kartor som produceras av den moderna materialistiska scientismen lämnar alla angelägna frågor obesvarade. Ja, de pekar inte ens på hur man skulle kunna nå fram till ett svar: de förnekar att frågorna har något värde. Situationen var nog så desperat i min ungdom för ett halvt sekel sedan; den är ännu värre idag, därför att den allt hårdare tillämpningen av den vetenskapliga metoden på alla ämnen och discipliner har förstört till och med de sista resterna av den gamla visdomen, åtminstone i västvärlden. Man har högljutt proklamerat, i den vetenskapliga objektivitetens namn, att "det som anses värdefullt och meningsfullt är ingenting annat än försvarsmekanismer och reaktionsbildningar", att människan är "ingenting annat än en komplicerad biokemisk mekanism utrustad med ett förbränningssystem som sätter igång datorer med ofantliga lagringskapaciteter för kodad information". Sigmund Freud försäkrade oss till och med, att "endast detta vet jag med säkerhet, nämligen att människans värdeomdömen helt styrs av hennes längtan efter lycka och därför bara är försök att stötta hennes illusioner med argument".

Hur ska någon kunna motstå trycket från sådana påståenden, gjorda i den objektiva vetenskapens namn, om han inte likt Maurice Nicoll plötsligt får denna "inre uppenbarelse" av visshet, att människor som uttalat sådana saker - de må vara hur lärda som helst - inte vet någonting om det som verkligen betyder något ? Människorna ber om bröd, och får stenar istället. De ber om råd om vad de skall göra för att "bli frälsta", och de får till svar att idén om frälsning inte har något begripligt innehåll utan bara är en infantil neuros. De längtar efter vägledning, hur de skall leva som ansvarsfulla människor, och de får till svar att de är maskiner, datorer som saknar fri vilja och därför är utan ansvar.

"Vår tids fara", säger Viktor E. Frankl, en psykiater med orubbligt sunt förnuft, "ligger inte i att vetenskapsmännen förlorat universaliteten utan snarare i deras anspråksfullhet och totala krav ... Det djupt beklagliga är därför inte så mycket det faktum att vetenskapsmännen specialiserar sig utan snarare att specialisterna generaliserar." Efter flera århundraden av teologisk imperialism har vi nu haft tre århundraden av en om möjligt ännu aggressivare "vetenskaplig imperialism", och resultatet har blivit en sådan förvirring och desorientering, framför allt bland ungdomen, att den när som helst kan leda att vår civilisation går under. "Den verkliga nihilismen i vår tid", säger Frankl, "är reduktionismen ... Den moderna nihilismen svänger sig inte längre med orden ingenting; dagens nihilism är förklädd till ingenting-annat-än. Mänskliga fenomen förvandlas därmed till rena epifenomen."

Ändå är de fortfarande vår verklighet, allt som vi är och allt som vi blir. I detta liv befinner vi oss som i ett främmande land: Ortega y Gasset sade en gång att "livet är avfyrat rakt mot oss". Vi kan inte säga: "Stopp ett tag! Jag är inte riktigt klar. Vänta tills jag får ordning på det hela." Vi måste fatta beslut som vi inte är mogna för, vi måste välja mål som vi inte riktigt kan se. Detta är mycket egendomligt och i förstone helt irrationellt. Människan är, tycks det, otillräckligt "programmerad". Vi är inte bara hjälplösa när vi föds, och en lång tid därefter: till och med när vi är vuxna rör vi oss inte och handlar inte med samma säkerhet som djuren. Vi tvekar, tvivlar, ändrar oss, springer hit och dit, inte bara osäkra på hur vi skall nå det vi vill utan framförallt osäkra på vad vi vill.

Frågor som "Vad bör jag göra?" eller "Vad skall jag göra för att bli frälst?" är underliga frågor därför att de är relaterade till mål, inte bara medel. Här duger inga tekniska svar, som exempelvis: "Tala om för mig precis vad du vill uppnå så skall jag tala om för dig hur du skall nå det." Hela poängen är att jag inte vet vad jag vill. Det enda jag vill är kanske att bli lycklig. Men svaret: "Tala om för mig vad du behöver för att bli lycklig, så kan jag råda dig vad du skall göra" - det svaret duger inte, som sagt, därför att jag inte vet vad jag behöver för att bli lycklig. Kanske någon säger: "Du behöver visdom för att bli lycklig" - men vad är visdom? "För att bli lycklig behöver du sanningen som gör dig fri" - men vad är sanningen som gör oss fria? Vem kan säga mig var jag kan finna den? Vem kan leda mig till den, eller åtminstone peka i vilken riktning jag skall söka?

I den här boken ska vi betrakta världen och försöka se den som en helhet. Att göra det kallas ibland för att filosofera, och filosofi har definierats som kärlek till och sökandet efter visdom. Sokrates sade: "Undran är filosofens känsla, och filosofin börjar med undran." Han sade också: "Ingen gud är filosof eller söker visdom, för han är redan vis. Inte heller den okunnige söker efter visdom, och häri ligger okunnighetens fördärv: att den som varken är god eller vis ändå är nöjd med sig själv."

Osv., osv.




söndag 11 april 2010

Öppet och fördomsfritt samtal om evolutionen behövs

(artikeln publicerad på Newsmill den 25/4-09)
Vår recension ("Livets uppkomst - fortfarande en gåta") av en bok av professorn i genetik, John Sanford, fick ett ilsket bemötande av Larhammar et al. ("Pseudovetenskaplig evolutionskritik"). Med argumentet att evolutionen inte har någon riktning, beskylldes vi för att ha missförstått evolutionsteorin. Det har vi naturligtvis inte gjort. Darwin påstod att evolutionen gått från de lägre till de högre stående organismerna, från det enkla till det mera komplexa och från låg till hög differentiering. Allt detta är beskrivningar på riktning. Vi tror att det är väldigt få evolutionsförespråkare, som förnekar att evolution innebär att gå från det lägre till det högre, från enkelt till mera komplext eller mot ökad differentiering.


Cirkelbevis

All vetenskap börjar och slutar med observation och iakttagelse. Det är viktigt att påpeka detta eftersom det händer att vetenskapliga data tolkas utifrån hur man vill att de skall vara. Att vara "biased" betyder att ha förutfattade meningar eller önskningar om hur verkligheten ser ut och betraktas som en dödssynd bland vetenskapsmän. Vi skall nu visa hur lätt sådant sker utan att man ens är medveten om det.
Refererande till en sökning på olika medicinska databaser, redovisad i Sanfords bok, hävdade vi att det inte publicerats en enda genuint gynnsam mutation på de senaste etthundra åren. Mot detta påstår nu Larhammar et al. att det finns mängder av exempel på gynnsamma mutationer och skriver: "...genen som möjliggör rött färgseende har kopierats i primaternas evolution. Detta följdes av punktmutationer, som ändrade ca 30 nukleotider i genen varav 3 ledde till den förskjutning i färgseendet, som gett oss egenskapen att skilja grönt ljus från rött." Men ... detta har man ju inte alls observerat !!! Den vetenskapliga observationen har slagit fast att primaterna har en gen som möjliggör färgseende. I förhållande till samma gen hos andra organismer skiljer sig denna gen på 30 nukleotidpositioner, varav 3 av dessa annorlunda nukleotider möjliggör att skilja grönt ljus från rött. Detta är den vetenskapliga observationen. Att dessa annorlunda DNA-avsnitt tillkommit genom en evolution är någonting, som man tolkat in i materialet på grund av sina egna förutfattade meningar om utveckling. Det har ingenting med vetenskap att göra utan är ett resultat av önsketänkande. Man utgår alltså från det som man skall bevisa och skapar på så sätt ett cirkelbevis !!! På samma sätt förhåller det sig med alla de andra "genkopieringar", som givit olika varianter på globiner eller "fördubblingar" av arvsmassan hos ryggradsdjuren. Inga av dessa "genkopieringar" eller "fördubblingar" har observerats 'in action', utan tolkats in i efterhand. Ingen av dessa dubbla gener eller annorlunda nukleotider är heller oförenliga med andra förklaringar, t.ex. en skapelse och kan inte användas som ett bevis för en slumpmässigt framdriven evolution.


"Den kambriska explosionen" och "paleontologins yrkeshemlighet"

Andra fakta måste också vägas in. Sådana fakta är t.ex. det som av fossilexperten Stephen Jay Gould kallade "paleontologins yrkeshemlighet", dvs. att praktiskt taget inga av de hundratusentals fossila övergångsformer, som Darwin ansåg nödvändiga för teorins bekräftande, har återfunnits. Efter mer än hundrafemtio års idogt letande
finns det endast en handfull arter, som man anser möjligen skulle kunna vara ’övergångsformer’, t.ex. lungfisken, kvastfeningen (Rhipidistia) och ’pansargroddjuret’ (Seymouria). Alla dessa är dock kraftigt ifrågasatta. En rimlig tolkning till denna nästintill totala brist på fynd är förstås att sådana kanske inte finns, därför att det aldrig varit en evolution. Detta kan man som vetenskapsman inte bortse ifrån.
Ett annat sådant faktum är att Darwins "livsträd" i själva verket står upp och ner. Enligt vårt klassifikationssystem så finns det hundratusentals olika djurarter. Dessa indelas i släkten, familjer, ordningar och klasser för att slutligen tillhöra en av 37 olika stammar (=grundformer med principiellt skilda kroppskonstruktioner). Bläckfisk, kräftdjur och människor tillhör t.ex. tre olika stammar. I sin kroppskonstruktion saknar den första formen brosk eller ben (blötdjur), den andra har ett skal på utsidan av alla mjukdelar (leddjur), medan den tredje formen har en benkonstruktion centralt inne i kroppen som skydd för ryggmärgen (ryggradsdjur) - tre principiellt olika kroppskonstruktioner. Det märkliga är nu att det, som Darwin påstod att evolutionen efter hundratals miljoner års differentiering slutligen kommit fram till, dvs. flera dussintal principiellt helt åtskilda kroppskonstruktioner, fanns redan från första början för 544-530 miljoner år sedan. Detta har kallats den "kambriska explosionen" efter rika fossila fynd från den kambriska tidsperioden i Wales, vilka 1980 bekräftades i Chenjiang i Södra Kina. Totalt har man funnit fossila rester från 50 olika stammar. Tretton av dessa finns nu inte längre i levande form på jordens yta. Hur skall man nu som vetenskapsman tolka det faktum att alla dessa 50 stammar, inkluderande hundratusentals arter, fanns redan från början ? Enligt Darwins teori borde det ju ha varit tvärtom, eller hur?

Pseudogenerna är känsliga 'backup'-kretsar

De förutfattade meningarna hos Larhammar et al. märks också när det gäller deras speciellt utvalda exempel på evolution, pseudogenerna. Dessa påstås vara kopior av befintliga gener, som genom mutationer slutat fungera. Och nu har man då plötsligt ett överflöd av gener, en kopia som fungerar och en kopia som inte fungerar. Larhammar et al. säger sig inte förstå vitsen med detta och kan inte tänka sig att en allsmäktig och allvetande Skapare skulle kunna komma på idén att göra en sådan vettlös och onödig upprepning. De skriver med anledning av pseudogenerna att "... antingen är (Gud) kolossalt slarvig, som gör fel oftare än det blir rätt (fler pseudogener än fungerande gener)..."och att "... vi människor och andra levande varelser är exempel på mer eller mindre misslyckade halvfabrikat i Gudens gen-verkstad (ointelligent design). Eller så är denne Gud en cyniker....osv., osv." Nu är det ju inte så att pseudogenerna är utan funktion. Israeliska genetiker publicerade nyligen ett arbete där de visade att duplicerade gener fungerade som känsliga backup-kretsar. Bara en åt gången av de dubbla generna fungerade. Den andra var nedreglerad och avstängd men aktiverades om det inträffade en mutation i den primära genen. (Ran Kafri, Melissa Levy, and Yitzhak Pilpel, "The regulatory utilization of genetic redundancy through responsive backup circuits." Proceedings of National Academy of Sciences of the USA 2006, vol. 103, no. 31: 11653-11658). Det är svårt att hävda att denna tidskrift sysslar med 'pseudovetenskap'. Det finns många andra rapporter om pseudogenernas faktiska funktion när det gäller att reglera uttrycken för sina respektive gener, se t.ex. Shinji Hirotsane et al. "An Expressed Pseudogene Regulates the Messenger-RNA Stability of Its Homologous Coding Gene", Nature 426 (November 6, 2003): 100. Åtminstone ett 30-tal studier som spinner på samma tema är publicerade till idag. Ibland designar ingenjörer medvetet system med dubbla komponenter där den dubbla komponenten aktiveras först när den primära komponenten fallerar, t.ex. elförsörjning vid känsliga industriprocesser eller på sjukhus. Denna design, liksom att göra en backup på sin dators hårddisk, är inte ett tecken på slarv eller brist på intelligens. Tvärtom.


Arvsmassan består av "information"

"Författarna verkar ha blivit låsta av sin metafor att likna arvsmassan vid bokstäver, ord och meningar ... Det talar sitt tydliga språk att termen ”biologisk information”... knappt går att finna i vetenskapliga texter om arvsmassan och evolutionen ...", skriver Larhammar et al.. Detta är helt enkelt inte sant. Alltsedan proteinsyntesen kartlades har det skrivits och talats om begreppet Messenger RNA (= budbärar RNA). Att vara budbärare innebär att föra över ett budskap. Messenger-RNA:s uppgift är att föra över det budskap (=informationen), som finns i ena DNA-strängen till cellens proteinfabrik, ribosomen. Att förneka att detta står att finna i vetenskapliga texter om arvsmassan är bara alltför grovt. Så här uttrycker sig t.ex. en mycket aktuell författare: "Nukleotid-kopiering är väsentligen en fråga om att överföra information, varför det är rimligt att undersöka frågan utifrån teoretisk data vetenskap och särskilt felsökningsteori...Nukleotidernas information är molekylärt kodat i vätets donator/mottagar-mönster och i purin/pyrimidin mönstret [Mac Donaill DA. Why nature chose A, C, G and U/T: an error-coding perspective of nucleotide alphabet composition. Orig Life Evol Biosph. 2003 Oct; 33(4-5):433-55]. Inte heller detta är en pseudovetenskaplig tidskrift ?


Den genetiska koden liknar det digitala data-systemet

För att förmedla information i form av ord, ljud eller bild använder man i datorer ett binärt talsystem (ettor-nollor), i vilket en elektrisk impuls motsvaras av en etta och avsaknad av impuls av en nolla. Vanligtvis används en kombination av 7 eller 8 på-av-signaler (7- eller 8-bitars kod = en byte), för att beteckna en egenskap, t.ex. en bokstav eller en siffra. Bokstaven W i Wikipedia utskrivs t.ex. som 0-1-0-1-0-1-1-1 (se http://susning.nu/Bin%E4ra_talsystemet). Med 8-bitars kod får man 256 möjliga 8-bitars kombinationer. Donator/mottagarmönstret i vätebindningarna mellan de två komplementära DNA-strängarna bildar, intressant nog, precis samma mönster. Koderna för aminosyrorna Leucin (C-U-C), eller Treonin, (A-C-C) bildar t.ex. 1-0-0-0-1-1-0-0 respektive 1-0-1-0-0-1-0-0. Sjuttio procent av dessa koder består av 7- eller 8-bitar och trettio procent av 6- eller 9-bitar. Det digitala systemet i arvsmassan är helt identiskt med det vi har i våra datorer med den enda skillnaden att naturen i detta fall använder sig av protoner istället för elektroner.


Öppenhet inför det okända

Tack vare ingenjörs-intelligens kan nu hela världslitteraturen, all musik, alla bilder och filmer skrivas om som ettor och nollor. Vad det digitala systemet i den genetiska koden uttrycker vet vi inte idag. Men vi måste vara öppna för alla möjligheter, även intelligens. Vi tror att det är felaktigt att på förhand utesluta att det skulle kunna finnas någonting utanför våra sinnesorgans räckvidd. De mänskliga sinneorganen har ju ändå sina klara begränsningar och man kan undra hur pass adekvata de är för uppgiften. Hur många av oss kan t.ex. med sina sinnesorgan uppfatta sådana saker som syrgas, radiovågor, röntgenstrålning eller ultraljud ? Ändå är ju allt detta delar av verkligheten. Darwin själv hade en mycket öppnare inställning och betraktade sig närmast som teist (se t.ex. Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354). Man skulle önska att Larhammar et al. kunde ta till sig mera av hans anda - öppenhet, nyfikenhet och en ifrågasättande attityd.

Sture Blomberg